Den här veckan har mycket av den politiska debatten handlat om arbets- och anställningsvillkor på svensk arbetsmarknad. Redan på måndagens jobbtoppmöte var frågan om Lavalmålet uppe precis som på arbetarekommunens möte på kvällen. Och i riksdagen har vi Socialdemokrater har krävt besked av den borgerliga regeringen hur man bevakar svenska intressen i Bryssel när det gäller EG-domen i Lavalmålet. Men det ville varken statsminister Reinfeldt, som aldrig pratar om svenska kollektivavtal, eller arbetsmarknadsminister Littorin göra. Helst hade dom sluppit delta i veckans interpellationsdebatter och frågestund. Kanske var det därför Moderaternas högkvarter försökte få den politiska dagordningen att handla om deras pr-kampanj på 4 miljoner kr och Littorins insatser i riksdagen.
För visst är det märkligt att när vi vill diskutera löntagarnas möjlighet till lika villkor på svensk arbetsmarknad, oavsett nationalitet, så uppehåller sig arbetsmarknadsministern vid det faktum att han missat sin sons fotbollsträning. Arbetslinjen Littorin, arbetslinjen var det. För har du någon tänkt på de föräldrar som jobbar kvällar och nätter för att försörja sig och sina familjer? Eller de föräldrar som under flera månader eller till och med år befinner sig långt från sitt hemland och sin familj för att jobba till sämre villkor än deras svenska kollegor?
Jag kan hålla med om att det kan vara ganska slitsamt att vara politiker. Men det är frivilligt. Om man inte gillar läget så är det bara att lämna in en begäran om att bli entledigad från uppdraget. Till skillnad från många andra så har vi möjlighet att påverka inte bara vår vardag utan också andras genom lagstiftning. Och just när det gäller lagstiftningsfrågan så hade det varit bra om vi fått veta om den borgerliga linjen i Bryssel är för en lönedumpning eller om man försvarar den svenska kollektivavtal. För vid tisdagens debatt med Littorin så svarade han inte på frågan om han tog avstånd från Maud Olofssons vilja att utsätta svenska löntagare för lönekonkurrens. Vilket naturligtvis är ett svar i sig.
När det handlar om interpellationer har jag lämnat i 12 stycken i maj. Men jag är uppenbarligen inte ensam om att vilja få svar på frågor. Efter vårens stoppdatum 13 maj hade det inkommit drygt 100 interpellationer. Och är det nu så att någon av ministrarna som anser sig ha för mycket att göra, så kan ni väl alltid låta statsministern svara istället. Reinfeldt har ju sagt att det inte har någon betydelse för vem som svarar eftersom den borgerliga regeringen står bakom hela politiken. Undrar om det gäller den här frågan också?
Andra bloggar om politik, Littorin, riksdagen, Reinfeldt, kollektivavtal.
1 kommentar:
Regeringen står inför mer problem än interpellationer. Det finns så många KU-anmälda ministrar att vi skulle kunna börja spela KU-Bingo nu omedelbart.
http://alliansfrittsverige.blogspot.com/2007/04/april-24-2007-ntligen-dags-fr-ku-bingo.html
Jag var i stockholm nyligen, och träffade både Maud Olofsson och Christina Husmark Persson, men det jag tyckte var värst var alla hemlösa överallt. Hur kan en stad acceptera att folk lider som de gör? Överallt såg man dem, vad gör man där egentligen? Hoppar man över dem?
http://vanstervindar.wordpress.com/
Skicka en kommentar