Bloggeri, bloggera, bloggar alla

Sociala medier verkar diskuteras och debatteras var och varannan dag. Jag och många andra som är politiskt aktiv förväntas både blogga, twittra och gärna finnas på Facebook, men finns det en gräns för vilka som inte får göra det? Vissa handläggare på en a-kassa hävdar att enskilda arbetslösa inte står till arbetsmarknadens förfogande om man bloggar. Något som fått mig att fundera över om man har rätt till egen tid överhuvudtaget om man är arbetslös? Och var går egentligen gränsen för ett aktivt jobbsökande ? På måndag får jag förhoppningsvis svar när jag och arbetsmarknadsminister Littorin debatterar min interpellation om a-kassans regelverk. Jag har bland skrivit följande:

"Det kan inte vara rimligt att arbetslösa personer som uppbär ersättning från en a-kassa ska hindras från en social tillvaro, rätt till en meningsfull fritid eller dagboksskrivande i bokform eller i digital miljö. Som regelverket nu tillämpas blir ju arbetslösa personer därmed livegna utan rätt till egen aktiv tid utanför jobbsökandet, något som jag menar är helt orimligt i ett civiliserat samhälle."

För det kan väl inte vara så att rätten att uttrycka sina tankar och åsikt är förbehållit en viss grupp i samhället? Svaret är naturligt vis nej. Vilket också traditionell media insett och därmed tvingas man nu förhålla sig till vad enskilda personer men också organisationer beskriver i sina bloggar. Möjligheten att bemöta och beskriva sitt get tyckande kring ett skeende ger en mångfald som alla borde vara oändligt belåtna över om man gillar demokrati och åsiktsfrihet.

Bloggandet ger mig och alla andra intresserade möjlighet att idag kommentera Göran Erikssons artikel i SVD där han hänvisar till panik i partiet. För jag känner inte igen bilden av ett parti i panik. Däremot tror jag vi är rätt många socialdemokrater som upplever att vår politik får väldigt lite utrymme i den politiska debatten. När vi lyfter frågor om den skenande arbetslösheten och det ökande utanförskapet så vill regeringen Reinfeldt inte debattera med oss. Istället så blir det ett mumlande om en global finanskris som man inte kan göra något åt, bättre att sitta still och hoppas att det snart går över.

En av många anledningarna att jag inte känner någon panik är alla människor som vid dörrknackandet, arbetsplatsbesök, fackmedlemsmöten, spontana kommentarer på stan, ger uttryck för sitt stöd för vår politik och ett stort avståndstagande från den borgerliga politiken.

Sen skulle jag vilja påminna de som nu försöker bidra till misstro och förakt mot min partiordförande Mona Sahlin, om det blogginlägg som PM Nilsson skrev på Newsmill i augusti 2008 sedan: "Sahlin är en av de mest erfarna statsministerkandidaterna i svensk modern historia. Hon har förutom riksdagsledamot varit arbetsmarknadsminister, partisekreterare, vice statsminister, näringsminister, integrationsminister och miljö- och samhällsbyggnadsminister. Hennes politiska erfarenhet är större och bredare än vad Erlander, Palme och Carlsson hade när de tillträdde, för att inte tala om Fälldin, Bildt och Reinfeldt."

Så till Sveriges media, granska gärna Sahlin och vår politik men gör det på sakligt och objektivt sätt. Men glöm inte bort att granska Sveriges statsminister tillika moderatordförande Fredrik Reinfeldt på samma sätt. När gjordes det egentligen en riktig analys över den politik som förs från Rosenbad? Och varför ifrågasätter man inte den passivitet som präglar regeringen när det gäller jobbkrisen i Sverige? Var fjärde ung person är arbetslös och regeringens svar är att man inte har råd att satsa på dessa, men uppenbarligen råd att ge mig som högavlönad ännu en skattesänkning. Varför?

Andra bloggar om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, regeringen, bloggar, a-kassan, arbetslöshet, jobbävning, Fredrik Reinfeldt.