Tre år med Reinfeldt i Rosenbad

är garanterat tre år för mycket och det har varit en lång uppförsbacke för jämställdhet och solidaritet. Förhoppningsvis är det sista gången Moderatledaren avlägger en regeringsförklaring när Riksmötet har sitt högtidliga öppnande i morgon den 15 september.

Kort kan man väl beskriva dessa tre år som "åt den som har ska varda givet". Denna ständiga uppdelning av människor i närande och tärande gör mig så upprörd och ännu mer arg blir jag när dessutom företrädare för Moderaterna försöker låtsas som om det inte är någon större skillnad mellan M och S.

När det gäller bristen på en aktiv jämställdhetspolitik så undrar jag hur exempelvis Birgitta Ohlsson (Fp) står ur med denna passivitet från egna partikamraten Nyamko Sabuni som har det formella ansvaret som jämställdhetsminister.

Och idag skriver min partikamrat Claes Borgström om hur regeringen och näringsminister Maud Olofsson abdikerat från att ge landets kvinnor möjlighet att agera på lika villkor som männen i näringslivet. Ska bli intressant att se om Borgström får någon replik från Olofsson och Sabuni. Själv väntar jag fortfarande på svar från Olofsson på min fråga.

För övrigt så tror jag Lars Ohly har rätt i ett avseende när han säger att Mona Sahlin kanske är Sveriges mest underskattade politiker. Det märks på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Men knappast bland de borgerliga politikerna som skriver om Sahlin för jämnan.

Om någon undrar hur Sahlin klarar av en journalist som ställer frågor i ett utan att lyssna på svar och blir helt forcerad i sin ambition att ifrågasätta Socialdemokraternas partiordförandes tolkningsföreträde när det gäller politikens inriktning, kolla in gårdagens Agenda. Mona Sahlin agerade lugnt, sakligt och stabilt.

Andra bloggar om politik, regeringen, jämställdhet, Reinfeldt, Moderaterna, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Agenda, Rödgröna.

.