Angående den kommande riksdagsdebatten om våldsbejakande extremism.

så finns det all anledning att fundera över vad det begreppet står för. Innefattas handlingar som tre mord och ytterligare tio mordförsök (dvs det som den sk Malmöskytten är misstänkt för) i begreppet våldsbejakande extremism? På onsdag nästa vecka får jag kanske ett svar på min fråga. Under jul- och nyårsuppehållet skrev jag följande krönika som publicerats i Nerikes Allehanda den 10 januari. I krönikan har jag valt att reflektera över varför man i vissa sammanhang väljer att peka ut grupper, i andra sammanhang mer fokuserar på individen.

Sen det år jag fyllde sex, 1969, har det pågått en konflikt på Nordirland. Över 3000 människor har dött och många fler har skadats i den konflikt som funnit mellan den grupp (i huvudsak katoliker) som tillhöra Irland och dem (i huvudsak protestanter) som ville fortsätta tillhöra Storbritannien. Inte någon gång sedan konflikten startade har jag hört någon svensk säga att irländare, katoliker eller protestanter, är mer våldsbenägna än svenskar.

På 70-talet dök det upp flera organisationer runt om i Europa som använde sig av terroristhandlingar, Röda Arme-fraktionen (RAF) i Tyskland, Röda Brigarderna i Italien. Båda dessa organisationer har utövat våld, skadat och dödat många människor, däribland även personer som haft liknande politisk åskådning men som ansett att man istället ska påverka samhöllet genom demokratiska och ickevåldsmetoder. 2009 exploderade fyra bomber på Mallorca. Bakom bomddåden stod ETA, en baskisk separtistgrupp som varit verksam under en längre tid i Spanien. Idag finns det många andra organisationer som runt om världen agerar på liknande sätt. Alla med olika politiska motiv, höger eller vänster, men ofta inlindade i religiösa anslag som försöker rättfärdiga olika typer av ställningstagande och terroristhandlingar.

Idag, drygt en månad efter att en självmordsbombare tagit sitt liv mitt i centrala Stockholm, pågår en allt hårdare diskussion framför allt på nätet om troende muslimer och Islam utgör ett hot mot oss västvärlden. Mitt svar är nej. Vi får inte göra misstaget att blanda samman enskilda personers handlande och generalisera det till att omfatta hela grupper eller en viss religion. Lika lite som muslimer i allmänhet vill bli förknippade med extrema islamister vill kristna blandas ihop med kristen sekterism och fundamentalister.

Finns det någon som på allvar tror att de som tolkar bibeln bokstavligen och förvägrar kvinnor rätten att vara präst är representativa för dem som bekänner sig till den kristna tron i Sverige? Skulle exempelvis Ulf Ekman eller Åke Green tilldelas den mediala rätten att uttala sig för den majoritet av svenskar som kallar kristna skulle det omedelbart leda till stora protester.

I Örebro sitter just nu en ung man häktad, åtal har väckts för ett antal mycket grova brott. Mannen i fråga är misstänkt för grov misshandel, våldtäktsförsök och flera våldtäkter. Jämför vi den mannen med självmordsbombaren i Stockholm så finns det egentligen bara en sak som förenar dessa två personer, att de är unga män. Men jag har svårt att tro att unga män i allmänhet känner något annat än avsky och avståndstagande från dessa mäns brottsliga handlingar.

Merparten av oss människor vill leva i fred och frihet, med den självklara rätten att få utöva vår tro eller icketro, att ta politisk ställning eller avstå. Och vi förväntar oss att bli betraktade som de individer vi är. Jag kan bara svara för mina åsikter och ta ansvar för mina handlingar. Att få ta ansvar eller försvara alla andra 47-åringars agerande och uttalanden är inte min uppgift. Däremot förbehåller jag mig rätten att få opponera och ifrågasätta andras åsikter och ageranden. Precis som jag antar att andra kommer att göra när det gäller mig.

Andra bloggar om politik, extremism, öppenhet, demokrati.