När girighet blir det enda som styr företagen

I går kom beskedet att Nordea kommer att göra sig av med 2000 anställda. Vinsten som under andra kvartalet i år uppgick till mer än 3,1 miljarder kr tillfredsställer tydligen inte ägarnas behov eller snarare girighet. Samma dag som beskedet kom hade jag en krönika i Nerikes Allehanda,NA, där jag ställde just frågan om hur långt denna girighet ska tillåtas gå. Hur stor vinst är egentligen tillräcklig och när ska företagen se sina anställda som en tillgång och inte bara en kostnadsmassa? Ett exempel som jag lyfter i krönikan är Posten.

Så inte blir jag förvånad när företaget idag redovisar att man ska spara ytterligare en miljard på kostnader. Det är samma ledning som i april beslutade att ge ägarna, svenska och danska staten en miljard kr i vinstutdelning. Vilka som får betala för kommande besparingar är naturligtvis kvarvarande anställda som förväntas arbeta ännu hårdare fast nu med färre arbetskamrater.

Här är krönikan som publicerades i NA den 29 augusti:
Hur mycket vinst ett företag måste generera? När räcker det? Det är en fråga jag funderat över i många år. Första gången jag började tänka i dessa banor var när jag i 15-års åldern fick höra talas om ett företag som skulle läggas ned för att vinsten inte var tillräckligt stor. Företaget gick med vinst, det fanns pengar till nyinvesteringar, det betalades ut en hyfsad vinst till ägarna men dessa var ändå inte nöjda. Det verkade inte finnas någon gräns för girigheten.

Men när endast maximering av ekonomisk vinst får styra ett företag riskerar arbetsglädjen att försvinna för många anställda. För om det ska bli en större vinst så krävs det att företaget kan ta ut högre pris alternativt sänker sina kostnader genom rationalisering, oftast sker både och. För den enskilda arbetstagaren innebär det allt som oftast att färre personer ska göra mer på kortare tid. Förra veckan gjorde jag en dags prao på ett postkontor i Umeå. Innan jag blev invald i riksdagen september 2006 hade jag arbetat som brevbärare i 22 år. Jobbet, nu precis som 1984, går ut på att dela ut post och reklam. Fast idag sker det under helt andra omständigheter. Jobbet har blivit så mycket mer fysiskt krävande, kroppen har svårt att orka med jobbet och känslan av att inte hinna med sina arbetsuppgifter under ordinarie arbetstid är något som återkommande kommenterades av brevbärare i Umeå men också av deras kollegor i Örebro.

Förra året gjorde Post Nord, som Posten Sverige ingår i, en vinst på 1,3 miljarder kr, dvs 1 300 000 000 kr. Orsaken till den stora vinsten? Enligt förre VD:n Lars G Nordström så ”ligger stora kostnadsanpassningar bakom framgången”. Uttryckt på annat sätt så kan man också beskriva det med att många anställda som gått i pension inte har ersatts av ny personal, att de som nyanställs bara får jobba deltid eller blir timanställda. Eller att man pressar in anställda i trånga lokaler. För egen del så tycker jag mig se att samtidigt som företaget jag är tjänstledig ifrån gör en stor vinst så drar man sakta men säkert på sig en förlust. Men den förlusten kommer inte att redovisas i något bokslut, lika lite som att man skulle redovisa sina anställda som en tillgång. Anställdas lojalitet och företagets ”själ” går inte att värdera i kronor och ören så där enkelt som lokaler och inventarier låter sig göras. Förlusten som uppstår när enskilda slutar bry sig om det som kallas kvalitet, om kundservice, kommer inte ses i första kvartalsbokslut men däremot om några år, när vinsten minskar och svårigheten att rekrytera personal uppstår.

För mig är Posten bara ett av många företag där anställda upplever att arbetslivets villkor försämrats. Fråga någon som jobbat på exempelvis Nerikes Allehanda, ICA eller Volvo under flera år så lovar jag att några kommer ge en liknande bild. Och trenden är den samma inom flera delar av arbetsmarknaden. Men det måste inte vara så. Trender kommer och går. Kan vi inte komma överens om att det är grymt otrendigt att ha visstidsanställda men väldigt inne med fast anställning? Hur otrendigt är det inte med starkt styrda arbetsuppgifter och arbetstider? Visst borde det vara självklart att organisera arbetet så att folk slipper bli sjuka och utslitna av sitt jobb? Det är dags att sätta orättfärdiga vinster på utelistan och arbetslivets villkor på innelistan.

Andra bloggar om politik, Nordea, Posten, girighet, vinst, arbetslivets villkor.