Nätkärlek/vänskap är större än hatet

Efter terroristdåden i Oslo och på Utöya har återigen diskussionen om näthat tagit fart. Helt klart är att det finns de som väljer att skriva om sitt hat mot politiker, mot kända och okända personer men också genom anonyma mejl eller t ex via artikelkommentarer på Aftonbladets ledarsida. En utveckling som gör att DN precis som flera andra tidningar väljer att begränsa möjligheten till läsarkommentarer. Just möjligheten att kunna vara anonym verkar dessvärre ta fram det lägsta hos en del personer. Att några använder möjligheten att vara anonym för att kränka andra på nätet innebär inte att vi direkt måste fatta politiska beslut för att ta bort möjligheten att vara anonym. Däremot så måste personer som väljer att kränka/mobba/hota andra vara beredda på att deras anonymitet kan röjas av myndigheter när det gäller uppenbara brott.

Och så tänker jag på det som den unga AUF:aren Stine Renate Håheim som efter terroristdåden citerade en vän "Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans". För precis så kan det bli, allt fler som visar kärlek istället för hat både på och utanför nätet.

Nätkärlek och nätvänskap är näthatets raka motsats och jag är inte ensam om att ha lärt känna flera nya vänner genom den här bloggen, Twitter och Facebook. All den generositet som så många visar när någon letar efter fakta, jobb eller kanske bostad, när man har problem och behöver hjälp är helt fantastisk. Eller samtal som börjar med en politisk kommentar kan utvecklas i en ny riktning som ger nya perspektiv på en fråga man från början trodde sig veta allt om. För egen del så önskar jag att fler skulle välja att skriva positiva kommentarer på nätet, inte bara nöja sig med "FB-gilla". Jag tror faktiskt att nätkärlek/vänskap är större än hatet, vi har alla möjligheter att visa det också. Det innebär inte att man ska sluta kritisera eller ifrågasätta andras åsikter. Men man kan göra det på respektfullt sätt. Även jag har nog dragit iväg i min kritik av mina politiska meningsmotståndare på ett sätt som lämnar övrigt att önska.

Ett initiativ från twittraren Sven Järgenstedt är att via taggen #genons vara generös/positiv mot någon man exempelvis haft en twitterdebatt med. Eller kanske som i mitt fall, en politisk motståndare. Så därför Maud Olofsson, här några rader om mina tankar kring våra debatter:

Du och jag har haft många interpellationsdebatter i riksdagen om ägande och försäljning av statliga bolag, om kvotering till bolagsstyrelser, om VD-bonusar, om energi & Vattenfall och Posten. Vi har sällan varit överens men jag har gillat att debattera med dig. Du har varit engagerad och tydlig med din politiska agenda. Du har stått upp för småföretagare, särskilt vurmat för att fler kvinnor ska ta steget och starta eget. Du har hela tiden backat upp det lag du tillhör vilket har märkts när du tvingats till kompromiss om både höjda arbetsgivaravgifter för småföretagare samt energiöverenskommelsen som innebär att du medverkat till att öppna upp för mer kärnkraft i Sverige. Din energi i talarstolen har i många avseenden smittat dina debattmotståndare och gett upphov till starka känslor i talarstolen. Jag är ganska säker på att en del av kritik som du fått framförallt i medierna har ett tydligt genusperspektiv. Tack för debatterna hittills Maud.

För övrigt så tycker jag det är viktigt att skilja på näthat och kritik. Bara för att folk inte gillar det jag eller någon annan skriver på en blogg eller i en tidning så kan man inte göra det så enkelt som att kalla det näthat. Att kunna skilja på sak och person är svårt men bara för att något är svårt betyder det inte att vi ska låta bli. Och ibland är det faktiskt så att det är kärleksfulla kritikers sanning som sårar mest. Förmodligen för att de ofta har rätt.

Andra bloggar om politik, näthat, nätkärlek, bloggar, Twitter, Facebook, Maud Olofsson.