Carema, Moderaterna och Det sovande folket

När Carema-skandalen uppdagades så skrev jag en krönika som publicerades i Nerikes Allehanda den 21 november, dvs en månad sedan. Det jag inte skrev om då var alla de kopplingar som finns mellan Moderaterna och Carema. Enligt min åsikt är det en av flera orsaker till att Moderaterna i det längsta sagt nej till lagstiftning om redovisning av partibidrag. När vi senast röstade om frågan i riksdagen, den 7 december, valde jag rösta på Miljöpartiet och Vänsterpartiets reservation. Jag litar nämligen inte på det regeringsparti som satt i system att konsekvent göra egna vänner rikare på sjuka och arbetslösas bekostnad. Den aktuella Moderata politiken som just nu gör hårt avtryck i många medborgares hem är effektivt redovisad i boken Det sovande folket vilket jag rekommenderar er att läsa. Min bild är att Fredrik Reinfeldt mycket metodiskt öppnar för lönedumpning samtidigt som en ineffektiv arbetsmarknadspolitik låser in arbetslösa i FAS3 istället för att ge personerna relevant utbildning som kan leda till jobb. Och när allt mindre resurser finns att fördela i kommunen, som får ta kostnaden för en misslyckad regeringspolitik, så blir det besparingar i skolan/barnomsorgen och äldreomsorgen. Allt fler undrar om man inte ska skaffa sig ett privat alternativ. Och Reinfeldt ler i mjugg.

Här är i alla fall mina reflektioner kring hur det kan komma sig att vi överlåter vården av våra nära och kära till riskkapitalbolag:

Hur är det möjligt att pengar som vi gemensamt avstår från, och som vi vill använda för att skapa trygghet och välfärd, istället hamnar i skatteparadis? Hur är det möjligt att företagsledare får bonus när man bedrivit verksamhet som vanvårdar gamla människor, när vanvård av djur leder till böter eller fängelse? Det är inte bara jag som upprörs över hur privatiseringen av äldreomsorgen tagit sig groteska former. Rapporterna i media om vårdföretaget Carema ger en bild av cyniska vinstintressen i äldreomsorgen som skapar ilska hos många men också oro bland äldre och anhöriga. Caremas införande av ett incitamentssystem som gjort det möjligt för höga chefer att få bonus medan de äldres blöjor återanvänds i syfte att spara pengar är så långt ifrån begreppen humanism och god etik att man häpnar. Och jag undrar hur det är möjligt för de anställda att jobba kvar när deras uppgift inte längre handlar om omsorg utan snarare förvaring. Kanske blir det så att dessa rapporter skrämmer bort unga kvinnor och män som annars skulle välja omsorgen som sitt framtidsyrke.  

Carema-skandalen pekar dessutom på ett faktiskt problem med att släppa in vinstintressen på ett område där marknadskrafterna varken kan eller ska få råda. Min bild är att det behövs mer resurser till äldreomsorgen för att höja kvaliteten. För även om det finns arbetssätt som kan förändras så är det här ett område där jag är rätt säker på att gränsen för rationalisering är nådd för länge sedan. Alla som jag har träffat inom omsorgen har visat stort engagemang i sitt arbete. Men alldeles för många har vittnat om hur kravet på ökad effektivitet och minskad bemanning lett till att man inte hinner med att just visa omsorg om de gamla. Frågan om hur vi i kommuner ska använda våra gemensamma resurser för att ge medborgarna en god omsorg och med fokus på individens bästa har helt kommit på avvägar när konkurrens och valfrihet är det som istället tillåts dominera debatten om välfärden. Regeringens lösning på problemet med en underfinansierad verksamhet är att man ska tvinga kommunerna att privatisera äldreomsorgen. Kan någon förklara för mig vad det är för valfrihet att välja mellan ett underbemannat kommunalt äldreboende och ett underbemannat privat äldreboende som dessutom gör vinst? Jag anser att det är bättre att satsa på förbättring och utveckling av det vi äger tillsammans istället för att låta pengarna försvinna ner i ägarnas fickor.  

För om vi valde att stoppa vinstuttag från gemensamt finansierad verksamhet och istället såg till att investera i äldreomsorgen så skulle både de som jobbar där och de äldre må så mycket bättre.  Jag menar att man varken kan eller ska mäta barn, sjuka eller gamla i termer av lönsamhet. För om man gör det, om man bestämmer hur lång tid det får ta att hjälpa gammal att äta eller att duscha en dement person, hur värdesätter man sedan den insatsen? Ska det bli bonus om duschen hanns med på två minuter istället för tre? Jag har svårt att förstå hur vi kunnat tillåta att människovärdet rationaliserats bort och numera beskrivs som kostnadsenheter. Om privata vårdföretag anser att det är ok idag att göra vinster genom att spara in på blöjor och vanvårda gamla idag, vad har vi då att vänta oss av framtiden? Det som nu har uppdagats och som förmodligen vi kommer att få se mer av, det är inte värdigt att kalla det välfärd. Inte ens en torftig välfärdskärna.