En människa kan mördas men inte idéer

Augusti 2002. Det är valupptakt hos Socialdemokraternas på Sveavägen 68 och jag har via ett stipendium fått möjlighet att bl a följa utrikesminister Anna Lindh under en dag i valrörelsen. Jag träffar Anna med medarbetare på Bromma flygplats, vi ska flyga till Landvetter för vidare färd till Lerums Arbetarekommun som jobbat med att arrangera besöket. Där är man jätteglada över att Anna deltar vid kvällens öppna möte och före det besök på en gymnasieskola, där hon svarar på elevernas frågor. På skolan är man oerhört stolta över att just deras skola fick chansen att prata med utrikesministern. Anna Lindhs engagemang och intresse för politik och människor smittar av sig, frågorna vill inte ta slut. Jag som får följa med ser med glädje hur en av mina partikamrater på högsta nivå sprider entusiasm i sina samtal med elever och lärare i skolan, med partikamrater och besökare i den centrumanläggning som det öppna mötet hålls i.  

Det var den 10 september 2003 och jag har precis kommit hem efter ett torgmöte för att byta om inför kvällens EMU- debatt med Lena Hjelm-Wallen i SVT-Tvärsnytt. EMU-kampanjen gick mot sitt slut och trots jag var aktiv på Nej-sidan, som i alla mätningar tippades vinna folkomröstningen, så var jag inte särskilt glad. Den här valkampanjen som pågått sedan början av 2003 hade slitit hårt och skapat starka motsättningar mellan partikamrater. Det är sak att aktivt jobba sida vid sida med partikamrater, något helt annat att mötas i en debatt där man står på olika sidor. Vid ett tillfälle i blev jag uppringd av en journalist som under 45 minuter försökte få mig att säga något negativt om LOs ordförande Wanja Lundby Wedin. LO hade precis som S-Kvinnor bestämt sig för att inte driva en kampanj för vare sig ja eller nej till EMU. Bakgrunden till att journalisten ringt upp mig var att Wanja hade en debattartikel i DN som var positiv till EMU. Eftersom Socialdemokraterna var så tydligt splittrade i frågan så ansåg media att det fanns ett stort nyhetsvärde att beskriva den splittringen, gärna med hårda personkonflikter.  

Jag längtade efter att söndagen och valet skulle vara skulle över, att vi bara skulle få bli vanliga Socialdemokrater igen och inte definieras som ja- eller nej-sossar. Precis när jag kastat av mig en av mina hemmagjorda kampanj-tröjor för att byta om inför tv-debatten hör jag på radions kvart i fem-ekot att Anna Lindh har förts till sjukhus efter att hon blivit knivskuren. Efter bara några minuter blev jag uppringd av en mycket skärrad partiombudsman som berättar att alla debatter ställts in och kampanjarbetet har avbrutits från både Ja- och Nej-sidan. Att läget är allvarligare än vad som framkommit på radion är uppenbart. Tvärsnytt inser att det inte är läge att ha en debatt men vill ändå ha ett samtal med mig och Lena Hjelm-Wallen. I inslaget lyser vår oro igenom även om Lena med sina tidigare erfarenheter som utrikesminister var betydligt mer samlad än jag som öppet undrade vem som vill vara folkvald efter detta attentat.

Hela kvällen och natten följde jag och många andra rapporterna via TV och radio. Inför Göran Persson direktsända presskonferensen i tv var vi 8-10 personer som samlats uppe på partidistriktet, och trots att vi nog alla insett vad som ska komma så är chocken total i alla fall.

Gråtande lämnade vi rummet, några gick upp till valstugorna och rev ner samtliga valaffischer som byttes ut mot en affisch med ett helt annat innehåll. Nere på arbetarekommunen hade tre fd ombudsmän samlats för att hjälpa nuvarande ombudsmannen med allt det vårt parti gör när en ledande företrädare har dött.

 Den 11 september 2003 kommer jag komma ihåg som den dag då alla grät, kvinnor och män, unga och gamla. Och den planerade manifestationen mot kriget i Irak blev till en manifestation mot allt det meningslösa våld som vi människor bidrar till. Senare på kvällen samlades många i landets kyrkor för att försöka få tröst, bara vara med andra, oavsett om man var ateist eller troende sittande sida vid sida.

 

September 2013. Tio år har gått sedan mordet på Anna Lindh. På sociala medier och via mejl/brev hotas politiker, både kvinnor och män, av såväl enskilda personer som politiska motståndare och extremister. Samtalstonen är rå, föraktet för politiskt aktiva finns bland alla samhällskikt och skymtar då och då fram även i media. Kommunpolitiker som tvingas lägga ner skolor när inte pengarna räcker till får höra att man inte bryr sig om barnen. Landstingspolitiker som försöker säkra sjukvården i hela sitt område trots bristande resurser tvingas löpa gatlopp i medier när man tar det ansvar man tilldelats i ett demokratiskt val. Och vi som sitter i riksdagen möts av orden ”ni lever inte i verkligheten” som om vi satt på planeten Mars. Frågan om vem som vill vara förtroendevald är i högsta grad aktuell.

 

Det finns inga enkla lösningar på att få förtroende från medborgare. Men även om det är svårt så måste vi ändå göra vårt bästa att i dialog hitta sätt att samtala om de utmaningar och beslut man står inför. Om fler är med och deltar i arbetet att ta fram underlag så blir besluten också bättre. Därför gör jag och många andra skolbesök, arbetsplatsbesök, träffar människor där man bor och samtalar om vardagsbekymmer och glädjeämnen. Vi gör det i visshet att man med politik kan förändra och förbättra vardagen, en rättvis värld är möjlig. Det är viktigt att påminnas om Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning "En människa kan mördas men inte idéer"

Här hittar du fler bloggar om politik, Socialdemokraterna, Anna Lindh

På SVT play finns Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning

Länk till Anna Lindhs minnesfond

Artiklar i media om Anna Lindh: Svenska Dagbladet, Aftonbladet