Fotboll och politik, post Almedalen

Nyss hemkommen från Almedalsveckan är det dags att ta en liten paus från politik och ladda batterierna inför höstens valrörelse. Men innan min ledighet tänkte jag dela med mig av några tankar efter veckan som gick. Jag har delat min tid mellan seminarier där jag medverkat och att stå i Socialdemokraternas monter vid Hamnplan, en monter som i solskenet gick under benämningen "växthuset" där värmen blev närmast tropiskt. Men vi värvade många nya medlemmar och det blev många samtal om politik, recensioner av talen men också om fotbollsmatcherna som spelats i Brasilien under årets VM. Men trots många "vanliga" besökare, dvs personer som inte är politiskt aktiva, så påminner Almedalsveckan väldigt mycket om en komprimerad riksdagstermin fast utomhus och media som har stort fokus på sin egen agenda och egna medarbetare.

Ni vet, ungefär som under fotbolls-VM där reportrar intervjuar andra reportrar om hur dessa uppfattat matchen och om förbundskapterna verkligen tog ut det lag som reportarna ansåg borde ha tagits ut.

När dessutom de politiska kommentatorerna väljer att göra egna tolkningar av vad som inte sagts av partiledarna så har jag svårt att ta denna rapportering på allvar. Och när jag hör gravallvarliga reportrar påstå att "alla är här" så inser jag att det inte bara är politiker som riskerar att tappa verklighetsförankring. Många politiker har bara besökt Gotland som vanlig turist och merparten av svenska befolkningen har förmodligen sett och läst mer om fotbolls-VM än det som hänt i Almedalen. Om fyra år är det fotbolls-VM igen, större än någonsin. Om Almedalen kommer att fortsätta att växa är jag mer osäker på. Själv tycker jag att det skulle vara intressant att se hur många arrangemang som skulle anordnas om det blev en tillställning i nykterhetens tecken utan rosevinsmingel, skulle så många komma då?

Mer om fotboll och politik följer nedan med min senaste krönika som publicerades i Nerikes Allehanda i måndags den 30 juni.  

När jag fyllde nio år fick jag en fotboll i födelsedagspresent av min storasyster. Jag tror inte jag blivit så glad över någon present, var sig förr eller senare, som den fotbollen. Det här var 1972, ett år före det första officiella fotbolls-VM för damlag. Jag var till skillnad från min tvillingbror mycket intresserad av fotboll och spelade så ofta det gick med andra barn i vårt bostadsområde. Däremot så fick varken jag eller andra tjejer vara med och spela på skolgården under rasterna. Pojkarna hade bestämt att tjejerna inte fick vara med. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var djupt orättvist och frustrerande att inte få spela. Den upplevelsen och många liknande där det varit en nackdel att vara tjej har nog varit bidragande faktorer till att jag så småningom blev feminist.

Sedan 1972 har utvecklingen inom fotbollen gått framåt enormt. Inte minst på damlagssidan och fotboll är idag den populäraste tävlingsaktiviteten bland flickor. Så när fotbolls-VM för herrar pågår för fullt i Brasilien så består tv-publiken av både tjejer och killar, kvinnor och män även om det inte märks i all den bevakning som pågår i media. Fotbollsreklamen verkar helt inriktad på män och jag undrar hur säljande företag tänker när man medvetet väljer bort halva befolkningen?

Jag ägnar en stor del av min vardag åt politiken men fotboll har jag inte spelat sedan förra mandatperioden då jag några matcher med riksdagens rödgröna lag som mötte borgarna. Däremot försöker jag titta på fotboll så ofta jag kan. Och det finns vissa likheter mellan fotboll och politik. Att man en gång i tiden gjort bra resultat räcker inte långt vid nya matcher eller när det är dags för val. I VM har vi nu sett hur favoriter som Spanien, Italien, Portugal och England inte gått vidare. Istället har uppstickarna Chile, Grekland och Algeriet tagit sig vidare till nästa omgång.

Enstaka spelare eller företrädare kan ha stark lyskraft och göra en godkänd insats men om laget inte klarar av att prestera bra tillsammans så blir den sällan en utgång till lagets fördel. Om en enda spelare däremot gör ett fatalt misstag eller en dumhet så drabbas nästan alltid hela laget, något som många av oss också sett inom politiska partier.  Men ändå är vi många beredda att håller på ett lag, vara med i ett parti, och är beredda att heja fram våra favoriter även när man inte alltid tycker att dessa gör sitt bästa.

När det gäller förnyelse inom fotbollen och politiken så ser vi hur tidigare framstående spelare byts ut mot nya förmågor. En del kommer att bli stjärnor, andra mer av doldisar som sliter hårt på plan eller under fullmäktigesammanträden utan att få några stora rubriker. Just nu är många fullt upptagna med fotboll även om några av oss också fortsätter med att prata politik i Almedalen på Gotland. Men om 75 dagar* är det val till riksdagen, landsting och kommuner. Fundera över sommaren vad du vill ha för lagkapten och spelinriktning, jag menar statsminister och politik, efter valet. Oavsett nuvarande odds, opinionsundersökningar och mediala vinklingar så är inget klart förrän alla röster räknats.

Andra bloggar om politik, Almedalen, fotboll, fotbolls-vm, Brasilien, val2014

Och apropå politik, läs gärna Ylva Johanssons blogg där hon redovisar hur regeringen trixar bort miljarder från EU som skulle gå till att stödja unga arbetslösa.

* Idag är det 69 dagar kvar till valet den 14 september.