Att säga en sak och men göra något annat är inte hållbart

Gårdagens inslag i SVT om riksdagens inkomstgarantisystem tror jag med rätta gör många upprörda. Men först ett påpekande, förtroendeuppdrag betraktas inte som arbete och därför omfattas inte den tid eller inkomst som exempelvis en person som haft för ett fackligt eller politiskt förtroendeuppdrag i det som kallas arbetsvillkor. Man kan alltså inte få a-kassa om man efter avslutat uppdrag blir arbetslös. Att arbetslöshetsförsäkring sedan 2006 dessutom försämrats av den borgerliga regeringen, vilket gör att många andra inte heller kvalificerar sig för rätten till ersättning är bedrövligt.

Att vara folkvald är inte samma sak som att ha ett arbete. Det ställer höga krav på integritet och till skillnad från många av mina borgerliga kollegor tycker jag inte att man under sin tid som ledamot aktivt ska ägna sig åt jobbsökeri hos företag man möter i olika sammanhang. Som riksdagsledamot har jag att representera medborgarna i syfte att på bästa sätt bidra till att våra gemensamma resurser används på effektivt och ändamålsenligt samt att lagstiftning sker på ett tillfredsställande sätt.

Dagens inkomstgarantisystem handlar om att man som riksdagsledamot inte ska riskera att hamna i en beroendeställning hos ett företag för ett löfte om ett jobb i framtiden, man ska inte kunna bli "köpt". Med tanke på den debatt som varit efter bl a Sofia Arkelstens resa som sponrades av företaget Shell och andra folkvalda som åkt på resor betalda av Vattenfall och kärnkraftslobby så är det inte tagit ur luften att man ändå peka på dessa risker.

För egen del så anser jag att dagens inkomstgarantisystem för riksdagsledamöter INTE är försvarbart, det bidrar till ökat politikerförakt när det finns ett system för folkvalda som inte ställer krav på omställning och en aktiv arbetslinje. Det är bra att systemet ska nu ska förändras. Att sedan dessa förändringar borde omfatta både tidigare och nuvarande riksdagsledamöter är för mig en självklarhet.