lördag, februari 13, 2010

Det där med LAS...

Nu när arbetslösheten fortsätter att öka, om än inte lika mycket som tidigare, så riskerar debatten om jobben att enbart fokusera på jobb till vilket pris som helst.

Jag utgår från att det är kollektivavtal som anger lägsta nivå, sen får gärna arbetsgivarna betala mer om man så önskar. Och för den som undrar vad kollektivavtal är så ger TCO sin version här, enligt Wikipedia här och lite mer om vad som gäller kollektivavtal i Sverige här. Kollektivavtal beskrivs också som det fackliga löftet av LO här.

Det finns många frågor där de politiska partierna tycker olika men när det gäller vikten av att så många människor som möjligt ska jobba tror jag faktiskt att det finns ett konsensus kring. När det däremot handlar om hur det ska gå till finns det flera skiljelinjer och likaså när det gäller priset på arbete.

Titt som tätt dyker det upp debattartiklar på temat "förändra LAS" (Lagen om anställningsskydd) som en lösning på arbetslösheten. Jag skriver förändra trots att avsändarnas egentliga avsikt, enligt mitt sätt att se det, är att försämra LAS. Men det beror ju på vem/vilka man företräder. Tillhör man en arbetsgivarorganisation så företräder man naturligtvis deras intressen. Sen finns det politiska företrädare i huvudsak på högerkanten som också vill försämra LAS, men delvis med andra utgångspunkter. Jag har svårt att se hur en arbetsgivare som idag kan använda sig av nya visstidsantällningar eller bemanningsföretag skulle hindras att anställa pga av LAS. Lagen är som jag ser det faktiskt försvagad och kan rundas relativt enkelt. Dessutom är lagen dispositiv vilket innebär att arbetsgivaren och fackliga organisationer genom avtal kan komma överens om annat men då krävs naturligtvis att båda parter är överens.

Det många förespråkare för att försämra LAS egentligen är ute efter är att arbetsgivaren ensidigt ska få välja vem som ska kunna sparkas och utan någon som helst motivering. Att underlätta och öka otrygga anställningar är inte min medicin mot arbetslöshet. Läs gärna TCOs rapport om LAS här. Ungdomar vill ha jobb, men de vill också ha en egen bostad och kunna försörja sig själv. Med låg eller obefintlig a-kassa, arbetsgivare utan kollektivavtal och en arbetsmarknad där den enskilde är den som ska stå för all flexibilitet utan trygghet så åstadkommer man bara ett låglönesamhälle. Det finns de som längtar dit men inte jag. Inte nu och inte sen heller.

Jobben måste kunna stimuleras på annat sätt än att de arbetslösa ska tvingas bjuda under varandra, jag tycker inte det är rimligt att man ska behöva jobba gratis under några veckor för att få ett jobb. För den som undrar över Socialdemokraternas jobbpolitik så rekommenderas läsning här. Fler förslag kommer i april.

För övrigt så har jag tidigare skrivit om att jag vill se en valrörelse där fokus ligger på de politiska alternativen, gärna med tuffa debatter, men jag hoppas att smutskastningen lämnas där hän. Det finns bara förlorare om vi ska ägna åt att skandalisera varandras parti när enskilda begår misstag eller felar med flit.

Andra bloggar om politik, LAS, jobb, förtroendevalda, Val 2010.

2 kommentarer:

Johan Sutinen sa...

Jag förstår tanken med LAS och MBL. Dessa kämpades fram hårt av facken. Men då var det för att bygga välfärdsstaten men arbetsgivarna fick rätten att egentligen bestämma vad som helst (med vissa reservationer) och göra egentligen vad som helst med anställda innanför stängslet.

Problemet nu är att människorna känner sig instängda av arbetsgivaren och försöker få mer makt och förmåner som inte regleras av LAS och MBL. Vad händer då med facket? Kommer arbetarna att engagera sig i facket om facket endast sponsrar partier och inte försöker använda pengar och inflytande för att få makt i företagsledningen? Om facket har makt i företagsledningen så blir det betydligt enklare att skapa bättre förutsättningar för arbetaren i de olika företagen. Då kanske LAS och MBL skulle fungera som lagen var tänkt för från början!

Martin sa...

Du beskriver förändring av turordningsregler som att arbetsgivaren ska få sparka vem som helst utan anledning. Det stämmer ju inte. Det är vid arbetsbrist de reglerna är aktuella, och det är oftast ungdomarna som är sist in. Det är alltså de som får stå för otryggheten idag.

När vi språkade på twitter hade jag en annan infallsvinkel, nämligen att dagens modell (som går långt tillbaka) består av LAS och MBL, som lägger stor del av arbetsmarknadens villkor till arbetsgivarorg och fackföreningar att förhandla fram. I den ekvationen menar jag att arbetslösa ges för litet utrymme. Nog kan facken företräda arbetslösa, men jag tycker inte att det görs tillräckligt. Jag ser detta som en svaghet i den svenska modellen, att arbetslösa saknar inflytande, men jag har ingen lösning att föreslå.