söndag, februari 28, 2010

Nej, det är inga problem med hushållsnära tjänster för Socialdemokrater

Läser i DN att hushållsnära tjänster skulle vara ett problem för Socialdemokraterna. Vilket det inte är även om både Moderaterna och DN verkar önska att det skulle vara så. Vi har partikongressbeslut på att den här typen av tjänster inte är prioriterade. Om inte det handlar äldre och sjuka som behöver de här tjänsterna. Att det här skulle vara något problem för oss har jag svårt att se. Men det kan bero på att flertalet i min bekantskapskrets inte använder sig av dessa tjänster.

Jag kan inte förstå varför samhället ska subventionera tjänster som få eller inga är beredd att betala det faktiska priset för. Hur vore det om vi skulle börja subventionera luncher ute på stan också? Många tycker att det är för dyrt att gå ut och äta på restaurang, vi vet att det finns personer som jobbar svart där, bla papperslösa invandrare. Det skulle vara samma argument som anförs när det gäller hushållsnära tjänster.

Så vad är det för några som behöver hjälp? Vilka är det som inte har råd att efterfråga den här tjänsten egentligen? Den här annonsen finns på Arbetsförmedlingens hemsida och ger en vink om vilka uppgifter som Moderaterna och Maud Olofsson tycker är jätteviktiga att vi använder skattepengar till:
Aktiv familj med tre barn (17,14 & 11) söker energisk och ansvarstagande person som kan hjälpa oss att hålla ordning på tillvaron med alla aktiviteter, skoluppgifter och två krävande jobb. Vi bor i grönskande Djursholm med många barnflickor i området. Gym i huset. Beskrivning av arbetsuppgifter: Läxläsning med barnen, Skjutsa till aktiviteter, laga mat i veckorna, hjälp med tvätt och allmänt plock (obs - ej veckostädning). Beskrivning av kvalifikationer: Körkort, rökfri, flexibel. Du får gärna tycka om att laga mat och/eller baka. Ordningsam och ansvarstagande. Boende kan tillhandahållas men vi ser helst att du har egen bostad.
För mig är det uppenbart att familjen både vill och anser sig vara i behov av hjälp och de hittar säkert någon som är som klippt och skuren för jobbet. Men varför skulle det vara prioiterat att använda skattesubventioner till detta kan jag inte begripa.

Andra bloggar om , , ,

onsdag, februari 24, 2010

Visst handlar det om att prioritera men framför allt att ha en fördelningspolitik

Idag har riksdagsledamoten Mikael Damberg (S) och SKTF-ordförande Eva Nordmark en debattartikel i SvD där de argumenterar för fortsatta subventioner för hushållsnära tjänster. Visserligen med en liten annan inriktning än det regeringen har infört men tanken är den samma, tjänster som utförs i hemmet ska subventioneras, åtminstone till en viss gräns. För mig är det inga problem med att folk efterfrågar hushållsnära tjänster, problemet är när det ska finansieras genom skattesubventioner. Om man vill att någon ska städa hemma, var god betala men skicka inte notan någon annanstans såvida du inte är gammal eller funktionshindrad och därmed har svårighet att utföra städningen själv.

En del anför att det är diskriminering av kvinnojobb när jag och många andra Socialdemokrater är för ROT-avdrag men emot RUT-avdrag som hushållsnära tjänster också kallas. Det är fel. ROT-avdrag är och ska vara tillfälliga, RUT-avdragen har blivit permanenta. Dessutom så är den mest kvinnodominerande sektorn av alla, vård och omsorg, nästan till 100% skattesubventionerad och där jobbar det väldigt många kvinnor, betydligt fler män än i hela byggsektorn. Det anförs att svarta jobb nu blivit vita och därför är det viktigt att fortsätta stödja en sektor som få eller inga egentligen är beredda att betala den faktiska kostnaden för. Skulle vi agera på liknande sätt när det gäller fusk så visar veckans graf (på Veronica Palms blogg) att skattefusket är omfattande och utbrett vilket vi inte kan acceptera så enkelt som att bara ta bort skatten.

Så vad är egentligen problemet som Damberg, Nordmark men också Åsa Westlund, tar upp? Att barnfamiljer har en tuff situation att få ihop det en del väljer att kalla vardagspusslet, och det ska lösas av politiken genom att man skattesubventionerar bilresor till och från fritidsverksamhet som ishockey och dans, hjälp med städning och tvätt, matlagning och läxhjälp (om det sker i hemmet) mm. Istället för att man frågar sig hur det kan vara så jobbigt idag när vi jobbar färre timmar, har mer ledighet, och bättre hjälpmedel att klara av hushållsarbetet än vad någon annan generation hittills har haft. Beror det på att kvinnor idag vägrar ta på sig allt hemarbete och männen vägrar hjälpa till? Att alla sitter med Svarte Petter och det blir en någon annan, utanför familjen, som får lösa problemet med att man inte klarar av att dela på arbetet hemma.

Min bild är dessutom att det är rätt många barnfamiljer som tror att man måste ha det roligt hela tiden med sina barn, att barnen till varje pris måste sysselsättas av föräldrarna eller andra vuxna. Bollhav & lekland eller andra aktiviteter som hindrar barnen från att drabbas av helt vanlig uttråkning. Om mamma och pappa städar så uppfattar kanske barnen det som tråkigt men jag lovar, både skola och jobb kommer att vara så där lagom roligt hela tiden.

Det finns ytterligare ett problem med att prioritera den här typen av jobb och det är effekterna ur ett fördelningsperspektiv. Varför ska hushållsnära tjänster till familjer, ofta med två löner, suventioneras när det finns familjer med bara en lön som kan vara i behov av ett helt annat stöd? Varför inte prioritera de äldre som idag blir duschade en gång i veckan? Eller barnomsorg/skola som barnfamiljerna ofta har synpunkter både på innehåll och kvalitet? Eller de ensamstående som har det tufft att få pengar att räcka till mat och kläder?

Sist men inte minst, propagera inte för att det är en jämställdhetsreform. Det är ett sätt att slippa förhandla, och framför allt för att köpa bort männens självklara del av hushållsarbetet. Något som naturligtvis barnen tar med sig i sin framtida syn på vad man i en familj gör och inte gör tillsammans.

Bloggtips på några som funderat över hushållsnära tjänster: Helén Pettersson , John Johansson , Rebella, Karin Bergh, Björn Andersson, Peter Andersson, Ingiberg Olafsson, Marika Lindgren Åsbrink.

Hur den kommande valrörelsen kommer att bli återstår att se, imorgon drar Socialdemokraterna igång sin på allvar. Johan Westerholm anar oråd när det gäller M och Schlingmans strategi.

Andra bloggar om , , ,

måndag, februari 22, 2010

Dags för Åsa Torstensson att ta ansvar för tågkaoset

Under snart fyra år har infrastrukturminister Åsa Torstensson besvarat nästa alla inlägg vid interpellationsdebatter med "efter 12 år med Socialdemokratisk regering". Knappt någon gång har man kunnat ana att det är hon själv som är ansvarig, och det är kanske därför som Torstensson också tillhör en av regeringens doldisar. Men nu funkar det inte längre.

Idag höll SJ en extra presskonferens med anledning av helgens tågkaoset. Det mesta som vd Jan Forsberg sade idag var en upprepning av vad som kom fram vid förra veckans offentliga utfrågning i riksdagen. Men det som var en nyhet idag var att SJs vd inte haft någon kontakt med regeringens infrastrukturminister Åsa Torstensson sen någon gång före jul. Vid presskonferensen fick SJs vd frågan om han hade förtroenden för Torstensson och på den frågan svarade han bara "jag har inga kommentarer". Kanske ett svar talande nog. För tidigare under presskonferensen hade Forsberg dessutom valt att skylla kaoset på både den nuvarande regeringen och den tidigare genom att säga att han redan 2005 pekat på behov av mer resurser.

Nu undrar jag hur det kan komma sig att den minister, Åsa Torstensson som är ansvarig för infrastruktur, inte valde att kalla till sig både Banverket, SJ och alla andra inblandade kring tåg- och järnvägstrafiken redan förra veckan. Ikvällens Aktuellt säger sig Torstensson nu ha tagit tag i frågan genom att begära möte med Försvaret för att höra om de kan hjälpa till att skotta bort snön från spåren. Personligen så anser jag att Torstensson och regeringen inte verkar ha reagerat förrän tågkaoset spred sig till SL i Stockholm. Redan i höstas kände anställda på Banverket till att man inte skulle klara av en vinter med snö utan kaos. "Vänta bara till det kommer 3 dm snö, då kommer varenda tåg stå stilla i hela mellanSverige". Han som sa det till mig jobbar på Banverket i Hallsberg...

För övrigt så valde den store ledare Reinfeldt att berätta för oss att vi i Sverige har fyra årstider. Tack för informationen, men det var något de flesta redan kände till, i alla falla alla som börjat förskolan.

Så Torstensson och Reinfeldt, sluta skyll ifrån er nu, ta ansvar för det är sånt man har en regering till.

Andra bloggar om politik, tåg, SJ, SL, Åsa Torstensson, Reinfeldt, regeringen.

söndag, februari 21, 2010

Prata politik istället!

Det hade varit lätt att skriva både det ena och det andra om det som drabbat Moderaterna i Stockholm. Men jag väljer att avstå. I morgon ska jag blogga efter att ha pratat med de som påverkas av den Moderata politiken. Något som är betydligt allvarligare än ett internt tjafs för att vinna en åtråvärd plats. Så det blir politikens val jag kommer att blogga om.

onsdag, februari 17, 2010

Nu är Lasse utförsäkrad och Moderaterna gör vågen över systemskiftet

I måndags träffade jag min kompis Lasse (som heter något annat). Lasse blev sjuk för drygt 1 ½ år sedan och hamnade akut på sjukhus. Efter flera operationer, bland annat amputation av två tår, påbörjade Lasse en mödosam rehabilitering tillbaka till sitt jobb. Genom arbetsplatsbesök, arbetsträning, arbete på 25%, arbete på 50 % har han nu lyckats komma tillbaka och jobbar 80%. Fortfarande klarar dock Lasse inte av att arbeta heltid. Men trots att han inte har full arbetsförmåga så har nu Försäkringskassan, helt i enighet med regeringens regler som borgarna både röstade för och sedan applåderade, utförsäkrat Lasse. Vilket innebär att han har en lön på 80% att leva på. Skulle Lasse ha oturen att få vinterkräksjuka eller influensa, stukar foten eller en arm, och därmed inte kan jobba så får han ingen ersättning förrän det gått 90 dagar sen sist var sjukskriven. En absurd Moderat arbetslinje som utgår från att människor blir friska genom riksdagsbeslut. Som tur är slipper Lasse säga upp sig från sitt jobb, vilket hade kunnat bli effekten om det hade krävt att han skulle jobba heltid. Och alla har inte samma tur.

Nu visar det sig att när Gunnar Axén, som är ordförande i Socialförsäkringsutskottet, skulle prata om just sjukförsäkringen på ett internt möte så gjorde Moderater vågen.

Jag skriver det här blogginlägget för att visa att finns personer bakom all statistik som nu redovisas i media kring utförsäkrade. Det är närmare 60 000 personer som kommer att drabbas bara i år. Lasse och Birgitta är två av många många fler som fått smaka på en orättvis politik som tar från de som är sjuka och ger till dig och mig som är friska. Sånt kan man fanimej inte göra vågen för.

När vi vinner valet 2010 är frågan om den försämrade sjukförsäkringen en av de första sakerna som står på åtgärdslistan. Det känns väldigt bra att kunna hänvisa till ett Rödgrönt besked som verkligen visar att politik gör skillnad.

Dagens bloggtips: Helén som mår illa, Ilsemarie om Bildt och Lundin Oil

Andra bloggar om politik, Moderaterna, sjukförsäkring, rödgröna, Socialdemokraterna, Val 2010.

lördag, februari 13, 2010

Det där med LAS...

Nu när arbetslösheten fortsätter att öka, om än inte lika mycket som tidigare, så riskerar debatten om jobben att enbart fokusera på jobb till vilket pris som helst.

Jag utgår från att det är kollektivavtal som anger lägsta nivå, sen får gärna arbetsgivarna betala mer om man så önskar. Och för den som undrar vad kollektivavtal är så ger TCO sin version här, enligt Wikipedia här och lite mer om vad som gäller kollektivavtal i Sverige här. Kollektivavtal beskrivs också som det fackliga löftet av LO här.

Det finns många frågor där de politiska partierna tycker olika men när det gäller vikten av att så många människor som möjligt ska jobba tror jag faktiskt att det finns ett konsensus kring. När det däremot handlar om hur det ska gå till finns det flera skiljelinjer och likaså när det gäller priset på arbete.

Titt som tätt dyker det upp debattartiklar på temat "förändra LAS" (Lagen om anställningsskydd) som en lösning på arbetslösheten. Jag skriver förändra trots att avsändarnas egentliga avsikt, enligt mitt sätt att se det, är att försämra LAS. Men det beror ju på vem/vilka man företräder. Tillhör man en arbetsgivarorganisation så företräder man naturligtvis deras intressen. Sen finns det politiska företrädare i huvudsak på högerkanten som också vill försämra LAS, men delvis med andra utgångspunkter. Jag har svårt att se hur en arbetsgivare som idag kan använda sig av nya visstidsantällningar eller bemanningsföretag skulle hindras att anställa pga av LAS. Lagen är som jag ser det faktiskt försvagad och kan rundas relativt enkelt. Dessutom är lagen dispositiv vilket innebär att arbetsgivaren och fackliga organisationer genom avtal kan komma överens om annat men då krävs naturligtvis att båda parter är överens.

Det många förespråkare för att försämra LAS egentligen är ute efter är att arbetsgivaren ensidigt ska få välja vem som ska kunna sparkas och utan någon som helst motivering. Att underlätta och öka otrygga anställningar är inte min medicin mot arbetslöshet. Läs gärna TCOs rapport om LAS här. Ungdomar vill ha jobb, men de vill också ha en egen bostad och kunna försörja sig själv. Med låg eller obefintlig a-kassa, arbetsgivare utan kollektivavtal och en arbetsmarknad där den enskilde är den som ska stå för all flexibilitet utan trygghet så åstadkommer man bara ett låglönesamhälle. Det finns de som längtar dit men inte jag. Inte nu och inte sen heller.

Jobben måste kunna stimuleras på annat sätt än att de arbetslösa ska tvingas bjuda under varandra, jag tycker inte det är rimligt att man ska behöva jobba gratis under några veckor för att få ett jobb. För den som undrar över Socialdemokraternas jobbpolitik så rekommenderas läsning här. Fler förslag kommer i april.

För övrigt så har jag tidigare skrivit om att jag vill se en valrörelse där fokus ligger på de politiska alternativen, gärna med tuffa debatter, men jag hoppas att smutskastningen lämnas där hän. Det finns bara förlorare om vi ska ägna åt att skandalisera varandras parti när enskilda begår misstag eller felar med flit.

Andra bloggar om politik, LAS, jobb, förtroendevalda, Val 2010.

onsdag, februari 10, 2010

Om att vara politiskt förtroendevald, del 783 vägra ta skit!

Sedan januari 1995 har jag haft olika politiska uppdrag. Ända fram till hösten 2006 var jag av alla tusentals fritidspolitiker som finns runt om i landet. Att vara fritidspolitiker innebär att merparten av uppdraget sköts på fritiden. Parti- och gruppmöten sker på kvällar och helger medan nämnd- och fullmäktigemöten kan äga rum antingen på dagen eller på kvällen. Och ända sedan jag fick mitt första uppdrag i Varberga Kils kommundelsnämnd i Örebro har jag slagits av den negativa bild som ofta ges av politiskt förtroendevalda. Allt ifrån rubriker och insändare i tidningar till enskilda kommentarer på föräldramöten. Nu har jag, av födsel och ohejdad vana, väldigt svårt för att vara tyst när nedsättande omdömen bara kastas ut oavsett avsändare och mottagare. Då underlättar det att ha en egen blogg där jag kan ge min bild av hur jag ser på saken.

Samtidigt som jag var kommundelsnämndspolitiker så var min sambo med i en brukarstyrelse på våra barns dagis. Och till skillnad från mig så möttes hans engagemang enbart med positiva tillrop. Jag och alla andra i nämnden som försökte se till att samtliga barns dagis i området fungerade väl fick kritik, medan de som enbart fokuserade på sina barns dagis blev hyllade för sin insats. Behöver jag tillägga att jag tyckte det var lite orättvist mot oss fritidspolitiker?

Bilden av politiker ser naturligtvis olika ut beroende på vilka medier man följer och om man har någon förtroendevald i sin närmaste omgivning, familj, vänkrets, arbetskamrat etc. Och det finns också olika bilder beroende på om man är fritidspolitiker eller förtroendevald på heltid. Att ett kommunalråd, landstingsråd, riksdagsledamot eller minister granskas tuffare är naturligt och kraven på oss som har möjlighet att fördjupa oss i uppdraget ska vara hårdare. Men jag vägrar acceptera grova generaliseringar som att politiskt förtroendevalda använder sitt uppdrag för egen vinnings skull, eller att man inte är verklighetsförankrad. Att utgå från att alla politiker lever i en bubbla där ingen normal kontakt med "vanlig folk" är som att utgå från att fotbollsspelare går med fotbollsskor på sig dygnet runt.

Merparten av de personer som jag umgås med på fritiden är inte politiskt aktiva, något som kan bero på att jag kom in i politiken först vid 31 års ålder. Men för de som engagerat sig tidigt i något av partiernas ungdomsförbund är det självklart att man har många vänner inom det parti man verkar. Tror man att det skulle göra någon sämre som förtroendevald så bygger det också på att man tror att personerna i fråga inte har någon annan kommunikation med andra människor i sin vardag.

Politiska frågor väcker känslor, ibland så starka att en del väljer att till och med hota politiker och myndighetspersoner. Medan andra väljer att bara skriva insändare och råskälla på sitt kommunalråd eller en minister. Själv har jag valt att använda den här bloggen som ett sätt att försöka reflektera över skeenden, ge min bild av en politisk fråga eller bara uttrycka frustration över den nu förda politiken. Jag försöker vara nyanserad även om det inte alltid är min starkaste gren. Och kommentarer besvaras allt som oftast. På mikrobloggen Twitter, sk socialt media, kommenterar jag också politik. Att den är starkt partisk utifrån mina politiska värderingar borde inte förvånad någon. Och om jag dessutom är ironisk så beror det på att jag är sådan som person. Men oavsett var jag befinner mig så vägrar jag ta skit för sånt som jag inte anser mig ha förtjänat. Istället svarar jag ärligt och så tydligt jag kan, om jag är arg framgår allt som oftast av mitt inlägg.

Och det här var en utläggning efter ett kortare meningsutbyte på Twitter. Där man bara kan skriva 140 tecken. Men här på bloggen kan jag skriva hur långt som helst och nästan om vad som helst... Visst är det underbart med sociala medier:)

Andra bloggar om politik, bloggar, politiker, förtroendevalda, Twitter, Val 2010.

måndag, februari 08, 2010

Kollektivavtalskramarna på Rosenbad

Sällan eller aldrig har väl vi haft ett så kollektivavtalskramande från Moderata Samlingspartiet, det där partiet som går under alias "Nya Moderaterna", som under den senaste mandatperioden. Gunilla Carlsson, Sven Otto Littorin och Fredrik Reinfeldt har vid upprepade tillfällen uttryckt sin tilltro, ja en tom kärlek, till den svenska kollektivavtalsmodellen. Nu hör det till saken att jag aldrig någonsin trott på att så skulle vara fallet. Jag är både misstänksam och konspiratorisk till min läggning och när Moderater helt plötsligt säger sig vara vän av en ordning som man tidigare bekämpat så blinkar alla varningssignaler hos mig.

Och varningssignalerna har blinkat och tjutit sen oktober 2006. Det ena förslaget efter det andra har fogats i en rad av beslut i syfte att undergräva fackföreningsrörelsen och därmed försvaga den enda organisation som agerar för att priset på arbete inte ska dumpas. Alla försämringar av a-kassan, införlivandet av tjänstedirektivet där regeringen valde att gå arbetsgivarnas väg, och nu Lavalpropositionen som dessvärre inte stärker den svenska kollektivavtalsmodellen. Något som tre representanter för den rödgröna oppositionen skriver om i dagens SvD. Bara tanken på ytterligare 4 års Moderatkramande av kollektivavtalsmodellen ger mig rysningar. Valet 2010 kommer inte bara att handla om jobben utan också om arbetstagarnas ställning på arbetsplatsen. Att tvingas bjuda under varandra för att få ett jobb är att flytta oss tillbaka till en tid där arbetstagarna skulle vara tacksamma till vilket pris som helst. Dit vill jag inte.

Läs vad TCO anser om Lavalpropositionen

Bloggtips: Åsa om Afghanistan, Ilsemari om myten världens högsta sjukfrånvaro, Mark Klamberg som anser att de rödgröna är protektionister, Annie Johansson som tycker det är osolidariskt att kräva lika lön för lika arbete oavsett nationalitet, Kulturbloggen om pressekreterare som sätter stopp för debatt.

Andra bloggar om politik, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, kollektivavtal, regeringen, Laval, jobb, Rödgröna, Val 2010.


onsdag, februari 03, 2010

Att svara snabbt på Twitter...

Idag har SvD en artikel om Twitter och riksdagsledamöternas intresse av att kommunicera med andra utanför politiken. Det man fokuserar på är om riksdagsledamöterna har svarat på frågor från en fiktiv twittrare @Max_Emil. Två kollegor som omnämns är Fredrik Federley (C) som enligt SvD svarat snabbast, 15 min, och Annie Johansson (C) som bad om ursäkt för sent svar. Jag och ytterligare 9 ledamöter plus Federley och Johansson finns med på en lista över de som svarat @Max_Emil.
Eftersom jag den nämnda dagen twittrade direkt från partiledardebatten så undrade jag förstås hur lång tid det tog innan jag svarat honom. Och svaret är 8 minuter. Vilket är snabbare än 15 minuter men det missade SvD. Något som jag twittrade om för över 3 timmar sedan vilket exempelvis Anna Troberg noterat. Och nu väntar jag fortfarande på att SvD ska korrigerar nätartikeln. Gärna idag....

För egen del tycker jag att Twitter är ett roligt och ibland helt uppslukande sätt att kommunicera. Jag har fått lära känna för mig tidigare helt obekanta personer och har möjlighet att diskutera och samtala kring politik på ett annat sätt än i en vanlig debatt. Framför allt att lyssna på andra även om jag har svårt att hålla tyst...

Är man inte intresserad av att kommunicera på det här sättet, genom sociala medier som Twitter och Facebook, så är min rekommendation att avstå. Det finns ingen lag på att politiskt förtroendevalda måste göra det och väldigt många av de riksdagsledamöter/kommunpolitiker/landstingspolitiker jag känner har andra sätt att AFK samtala med människor. Det fungerar det också.

Andra bloggar om politik, Svenska Dagbladet, Twitter, sociala medier.

måndag, februari 01, 2010

Vem i hela världen kan man lita på?

Den frågan ställer sig nog Reinfeldt. För idag fick vi reda på att statsminister Reinfeldt använde sig av felaktig statistik vid gårdagens partiledardebatt och enligt Reinfeldt är det finansminister Borg som gett honom de felaktiga siffrorna.

För övrigt kommer det uppgifter om att Sverigedemokraterna försökt kapa en opinionsundersökning. Vet att det är en del som funderat över besöksstatistiken hos en del bloggar och förmodar att även dessa går att manipulera om man tror att det gynnar ens egen sak....

Andra bloggar om politik, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, superveckan, regeringen, Anders Borg, jobb, partiledardebatt, SD, opinionsundersökning.