Strävan efter ett jämlikt samhälle

Igår blev jag tillfrågad om jag ville skriva en text om Socialdemokratins framtida utmaningar. Jag vet inte om gårdagen var den bästa att snabbt skriva ned dessa funderingar men jag gjorde i alla fall ett försök. Att lyfta problem och utmaningar som handlar om politik efterfrågas så är här är i mina tankar från igår, fredagen den 20 januari, publicerade i dagens Nerikes Allehanda.

"Idag är det många som ställer sig frågan om Socialdemokratin har spelat ut sin roll som samhällsförändrare. Men även om personfrågor skymmer den politiska diskussion så finns det ett behov att titta på hur utmaningarna ser ut idag jämfört med det samhälle där vårt parti startade sitt arbete. Vi lever i ett samhälle där en del familjer köper ny bil, några planerar sin kommande utlandssemester medan andra familjers barnbidrag är det som gör att man har råd att handla mat till helgen. Våra gemensamma tillgångar i form av skolor och vårdinrättningar slumpas bort till vrakpriser allt medan det blir färre lärare, färre personal på äldreboenden.

För drygt 100 år sedan var det uppenbart att om livet ska bli bra för flertalet av oss så krävs att man hjälps åt och att strävan efter jämlikhet är vägen fram till ett bättre samhälle. Vår ideologiska kompass har inte förändras men däremot behöver vi utveckla vår politik och förnya vårt sätt att finnas i människor vardag. 

 Jag tror att det sätt som Socialdemokraterna i Örebro har valt att bygga sin politik, i dialog med medborgarna, är en förutsättning för att vårt parti på alla nivåer ska uppleva som relevanta att lyssna på. Först när människor känner igen sig i de frågor och problem som vi pratar om, först då är man också beredd att ge oss förtroende.

Att lyssna på dem som jobbar i de verksamheter som vi äger gemensamt är lika viktigt som att lyssna på dem som jobbar i eller driver privata företag. För mig är arbetslivets villkor en av de frågor som Socialdemokratin alltid haft och kommer att ha i fokus. För även om villkoren förändras och förbättras för många som jobbar så får andra sämre villkor, villkor som sliter ut och bidrar till utslagning. Stress och ofriheten är stor för alla de som tvingas gå mellan arbetspass som delats upp under dagen, där stor del av den egna fritiden får användas för att ta sig till och från jobbet.  

Vi måste tillsammans med både företag, forskare och organisationer föra samtal om hur vi kan utforma en politik för en klimatsmart tillväxt, en tillväxt som inte skadar miljön. Att bygga nya bostäder och samtidigt renovera stora bostadsområden skapar nya arbetstillfällen och förbättrar miljön för boende samt sänker energikostnaderna. Det krävs en miljö- och klimatpolitik på internationell nivå för att åstadkomma ett varaktigt resultat, miljöproblem stannar inte vid gränserna.  

Idag ser vi hur inkomstskillnaderna ökar, hur Sverige blir allt mer ojämlikt. För den som blivit rikare känns det bra men för den som hela tiden halkar efter blir vanmakten allt större. Den ökande individfokuseringen gör att många inte längre ser sig som del av helheten. Allt fler ställer sig frågan om varför de ska bry sig om andra samtidigt som vi är mer beroende av andras insatser under hela vårt liv. Där är arbetslösheten inte bara en fråga för den som är arbetslös utan i högsta grad en fråga för oss alla. Att fler får ett jobb, istället för den massarbetslöshet som råder idag, innebär att alla blir rikare. Att sjuka och arbetslösa kan känna trygghet, även ekonomiskt, minskar inte tryggheten för dem som har jobb och är friska minskar. Tvärtom, ju fler som har det bra desto bättre.

Min bild är att många medborgare delar Socialdemokratins värderingar men känner sig vilsna inför vårt parti och den politik vi för i riksdagen. Utan medborgarnas förtroende kan vi inte heller ta oss an de politiska utmaningar som vi idag ser. Nu är det upp till oss Socialdemokraterna att försöka återskapa det förtroende som raserats. Det kommer inte att bli lätt. Men att bara se på när klyftorna ökar och välfärden raseras är inte ett alternativ för den som vill ha ett solidariskt samhälle där ingen lämnas åt sitt eget öde."

Andra bloggar om Socialdemokraterna, politik.

Vad önskar du dig i julklapp?

Jag har varit dålig på att blogga i år. Den här hösten har varit tuff, och inte bjudit på särskilt mycket energi även om FN-veckorna i New York var en riktig höjdare. För mitt parti kommer nog 2011 gå till historien som ett skitår. Men det finns dem som opinionssiffror är mindre viktiga. Jag tänker så klart på alla dem som har det tufft med sin privata ekonomi eller mår dåligt av andra orsaker. Där politiken skulle kunna göra skillnad men där regeringen har valt att passivitet eller rent av hårdhet.
För deras skull och för att Sverige verkligen förtjänar en opposition på tå, så ska jag nu ta och samla energi för att åter jaga regeringen i frågor om jobben, välfärden och solidaritet med både människor och miljö.

Så här kommer sista blogginlägget för i år tillika krönika som varit publicerad i Nerikes Allehanda den 19 december. God jul och gott nytt år önskar jag bloggens läsare!

"Det är mindre än en vecka kvar till julafton och jag funderar över frågan som ställts till mig, vad jag egentligen önskar mig i julklapp. Första tanken som slår mig, förmodligen för att den fanns med under min uppväxt, är att ingen dricker något starkare än kaffe fram till Kalle Anka. För barn önskar inget hellre än nyktra föräldrar om man upplevt motsatsen. Idag är jag vuxen och det jag helst vill ha nu till jul är tid med familjen, tid och chansen att bara umgås utan att det finns ett schema eller almanacka som styr tillvaron. Skulle jag få Kerstin Ekmans senaste roman eller ett nytt pussel blir jag extra glad.  

Så vad önskar jag mig om jag får tänka lite utanför mina egna ramar och familj? Det är naturligtvis att fler borde få uppleva en god jul. Organisationerna Verdandi, Frälsningsarmén, Svenska Kyrkan och Röda korset gör betydelsefulla insatser för att fler ska få möjlighet att både uppleva lite julstämning, få äta sig mätta och befinna sig i en gemenskap där man känner sig välkommen. Så ge dessa organisationer ett ekonomiskt bidrag, minsta peng blir till stor nytta. Och samtidigt så borde vi fundera på en annan sak, är det någon som jag eller du borde bjuda hem till jul, någon som vi annars vet kommer att sitta ensam i jul? Förmår vi visa solidaritet den helg som borde vara förknippad med att just dela med sig, att ge gåvor utan att vänta sig det samma tillbaka? Ett telefonsamtal kan vara nog så betydelsefullt för den som inte längre har någon släkting eller vän på nära avstånd. 

Vidare skulle jag önska att alla äldre som idag är behov av omsorg verkligen får den vård som man behöver, inte bara nu i jul, utan året om. Förra veckan redogjorde flera pensionärsorganisationer, fackförbund, demensförbundet och forskare för hur bemanningen stadigt har minskat inom äldreoomsorgen samtidigt som andelen äldre ökar. Från regeringens sida har man ansett att det finns ekonomiskt utrymme med 5,4 miljarder kr i sänkt krogmoms. Hur många fler anställda inom vården av äldre skulle dessa miljarder räcka till?

Förra veckan utvisades en armenisk familj som levt i Ånge i över tio års tid, ett av de tre barnen har levt i större delen av sitt liv i Sverige. Bara en dag senare skickades en svårt cancersjuk man till Afghanistan, resten av familjen är kvar i Karlskoga. Samtidigt som detta sker så ska vi vuxna försöka förklara för barnens klasskamrater och vänner varför något sådan kan ske i ett av världens rikaste land. Jag önskar därför att begreppet synnerligen ömmande omständigheter förändras via beslut i riksdagen, något som skulle göra att barnens asylskäl prövas utifrån barnens bästa och att familjesplittring kan undvikas.  

En fjärde önskning är att Polisen, sjukvården, socialens personal och Kvinnohuset får en lugn julhelg. För är deras helg lugn så innebär det att väldigt många familjer har sluppit våldsamheter, fylla och elände. Framför allt så skulle många barn slippa se på när pappa eller någon annan man är våldsam mot barnens mamma. Känner du någon som behöver stöd eller hjälp, ring på en gång.

 Kanske skulle jag ha nöjt mig med att skriva en materiell önskelista för att vara säker på att få det jag önskar mig. Men jag chansar hellre på att det som verkar svårt, rent av ouppnåeligt, kan bli verklighet för många än att inte ha några drömjulklappar alls. Så vad önskar du dig i julklapp?"

Läs också om Den andra sidan av julen i DN bra skrivet av Elin Viksten.

Carema, Moderaterna och Det sovande folket

När Carema-skandalen uppdagades så skrev jag en krönika som publicerades i Nerikes Allehanda den 21 november, dvs en månad sedan. Det jag inte skrev om då var alla de kopplingar som finns mellan Moderaterna och Carema. Enligt min åsikt är det en av flera orsaker till att Moderaterna i det längsta sagt nej till lagstiftning om redovisning av partibidrag. När vi senast röstade om frågan i riksdagen, den 7 december, valde jag rösta på Miljöpartiet och Vänsterpartiets reservation. Jag litar nämligen inte på det regeringsparti som satt i system att konsekvent göra egna vänner rikare på sjuka och arbetslösas bekostnad. Den aktuella Moderata politiken som just nu gör hårt avtryck i många medborgares hem är effektivt redovisad i boken Det sovande folket vilket jag rekommenderar er att läsa. Min bild är att Fredrik Reinfeldt mycket metodiskt öppnar för lönedumpning samtidigt som en ineffektiv arbetsmarknadspolitik låser in arbetslösa i FAS3 istället för att ge personerna relevant utbildning som kan leda till jobb. Och när allt mindre resurser finns att fördela i kommunen, som får ta kostnaden för en misslyckad regeringspolitik, så blir det besparingar i skolan/barnomsorgen och äldreomsorgen. Allt fler undrar om man inte ska skaffa sig ett privat alternativ. Och Reinfeldt ler i mjugg.

Här är i alla fall mina reflektioner kring hur det kan komma sig att vi överlåter vården av våra nära och kära till riskkapitalbolag:

Hur är det möjligt att pengar som vi gemensamt avstår från, och som vi vill använda för att skapa trygghet och välfärd, istället hamnar i skatteparadis? Hur är det möjligt att företagsledare får bonus när man bedrivit verksamhet som vanvårdar gamla människor, när vanvård av djur leder till böter eller fängelse? Det är inte bara jag som upprörs över hur privatiseringen av äldreomsorgen tagit sig groteska former. Rapporterna i media om vårdföretaget Carema ger en bild av cyniska vinstintressen i äldreomsorgen som skapar ilska hos många men också oro bland äldre och anhöriga. Caremas införande av ett incitamentssystem som gjort det möjligt för höga chefer att få bonus medan de äldres blöjor återanvänds i syfte att spara pengar är så långt ifrån begreppen humanism och god etik att man häpnar. Och jag undrar hur det är möjligt för de anställda att jobba kvar när deras uppgift inte längre handlar om omsorg utan snarare förvaring. Kanske blir det så att dessa rapporter skrämmer bort unga kvinnor och män som annars skulle välja omsorgen som sitt framtidsyrke.  

Carema-skandalen pekar dessutom på ett faktiskt problem med att släppa in vinstintressen på ett område där marknadskrafterna varken kan eller ska få råda. Min bild är att det behövs mer resurser till äldreomsorgen för att höja kvaliteten. För även om det finns arbetssätt som kan förändras så är det här ett område där jag är rätt säker på att gränsen för rationalisering är nådd för länge sedan. Alla som jag har träffat inom omsorgen har visat stort engagemang i sitt arbete. Men alldeles för många har vittnat om hur kravet på ökad effektivitet och minskad bemanning lett till att man inte hinner med att just visa omsorg om de gamla. Frågan om hur vi i kommuner ska använda våra gemensamma resurser för att ge medborgarna en god omsorg och med fokus på individens bästa har helt kommit på avvägar när konkurrens och valfrihet är det som istället tillåts dominera debatten om välfärden. Regeringens lösning på problemet med en underfinansierad verksamhet är att man ska tvinga kommunerna att privatisera äldreomsorgen. Kan någon förklara för mig vad det är för valfrihet att välja mellan ett underbemannat kommunalt äldreboende och ett underbemannat privat äldreboende som dessutom gör vinst? Jag anser att det är bättre att satsa på förbättring och utveckling av det vi äger tillsammans istället för att låta pengarna försvinna ner i ägarnas fickor.  

För om vi valde att stoppa vinstuttag från gemensamt finansierad verksamhet och istället såg till att investera i äldreomsorgen så skulle både de som jobbar där och de äldre må så mycket bättre.  Jag menar att man varken kan eller ska mäta barn, sjuka eller gamla i termer av lönsamhet. För om man gör det, om man bestämmer hur lång tid det får ta att hjälpa gammal att äta eller att duscha en dement person, hur värdesätter man sedan den insatsen? Ska det bli bonus om duschen hanns med på två minuter istället för tre? Jag har svårt att förstå hur vi kunnat tillåta att människovärdet rationaliserats bort och numera beskrivs som kostnadsenheter. Om privata vårdföretag anser att det är ok idag att göra vinster genom att spara in på blöjor och vanvårda gamla idag, vad har vi då att vänta oss av framtiden? Det som nu har uppdagats och som förmodligen vi kommer att få se mer av, det är inte värdigt att kalla det välfärd. Inte ens en torftig välfärdskärna.

Besök i FNs generalförsamling och briefing med säkerhetsrådet

I höst har jag fått möjlighet att ingå i en av två delegationer från riksdagen som besöker FNs 66:e generalförsamling under två veckor. Min grupp är först ut och några av oss kom i lördags, andra i söndags med våra två moderata kollegor anlände måndag eftermiddag pga Moderatstämman som pågått hela helgen. Vårt program som sträcker sig från måndag till fredag uppdateras dagligen då vissa programpunkter stryks medan andra kommer till. Stående punkt varje morgon är genomgång på svenska representationen i FN som befinner sig på 4 minuters gång väg från FNs högkvarter.

En av gårdagens höjdpunkter var att få sitta på Sveriges plats och lyssna på debatten i generalförsamlingen. På eftermiddagen hade jag lyckats leta mig från till tredje utskottet (mänskliga rättigheter, sociala och humanitära frågor) där mötet helt plötsligt ajournerades för en ordningsfråga. Under flera timmar diskuterades talarordningen i större och mindre grupper. Debatten kom aldrig igång igen på tisdagen utan fick skjutas till onsdagen. Politiska beslut är viktiga men ibland är det lättare att ägna sig åt formaliafrågor, något jag tror många känner igen som har eller har haft ett politiskt uppdrag.

Efter morgonmötet, med en snabb överblick av situationen i bla Syrien och Mellanönstern, deltog vi vid en briefing i FNs säkerhetsråd om läget i Libyen. Samtidigt som detta pågick en diskussion om Palestina-frågan i andra utskottet. Vid lunchmötet fick vi sedan en genomgång av hur stor del, eller rättare sagt liten del av FNs fredsbevarande insatser som Sverige står för. Något som chefen för DPKO (department of peacekeeping operations) indirekt tog upp genom att lyfta fram det arbete som Sverige tidigare har varit mer engagerat i. Numera har vi uppenbarligen flyttat fokus från att delta i det fredsbevarande arbete som leds av FN till att delta i EU-ledda styrkor på FN-mandat. Den frågan räknar jag med att ta med tillbaka till riksdagen.

Som avslutning på onsdagens program fick vi en genomgång av arbetet med klimat och hållbarutveckling av Janos Pasztor (exekutiv sekreteratere för Ban Ki-Moons High Level Commission on Global Sustainability). Pasztor ansåg att om världens regeringar menade allvar med att försöka åstadkomma märkbara och framåtsyftande förändringar så skulle man skicka sina finansministrar till Rio 20 , toppmötet om hållbar utveckling och inte sina miljöministrar. Frågan är bredare än så, det går inte att tro att det är en enskild fråga som kan hållas sepatar från övriga politiken. Jämställdhet är därför en första punkt för att nå en hållbar utveckling ansåg Pasztor. Han lyfte också upp behovet av utbildning, sociala skyddsnät och sociala investeringar. Just det, en fråga som vi Socialdemokrater lyfter fram i vår riksdagsbudget :)

Det är svårt att sortera bland alla intryck när man dels befinner sig i ett helt nytt sammanhang och dessutom i en otroligt spännande stad. En sak som jag dock inte tycker är spännande är det faktum att alla förväntas betala dricks på mellan 15-20 procent av notan för att personalen som serverar ska få lön. Eller att jag ska lägga 1-2 dollar på hotellrummet varje morgon för att städpersonalen ska få ihop till sitt levebröd. Inte konstigt att 42 miljoner amerikaner, inte bara arbetslösa, är beroende av matkuponger från staten för sin överlevnad när lönerna är så sjukt låga. Och för er som hittills inte förstått det. Det är det här systemet som Reinfeldt & Borg hämtar sin inspiration från när Moderateran vill ha otrygga anställningsformer och lägre löner för ungdomar.

När ska medierna granska Filippa Reinfeldt och Moderaternas sjukvårdspolitik?

Idag så har DNs Stockholmsbilaga en artikel om Moderaten Filippa Reinfeldt. Fast den handlar så klart inte om hennes uppdrag som sjukvårdspolitiker. Istället så får vi se bilder på en nöjesåkande Reinfeldt. För egen del anser jag att det är ett demokratiskt problem med flera mediers hantering av Filippa Reinfeldt när ansvarigt landstingsråd granskas inte utifrån den sjukvårdspolitik hon bedriver. Om det beror på att hon är kvinna eller på att hon är gift med landets statsminister vet jag inte men uppenbarligen är privatpersonen mer intressant är politikern.

TV4  har dock koll på att Filippa Reinfeldt är ansvarig för att kvinnor i Stockholm inte får säker vård vid mammografiundersökningar. Att privata vårdföretags möjlighet att tjäna pengar kommer före säker sjukvård för medborgarna är inget annat än en stor skandal. Frågan är om Filippa Reinfeldt kommer att medverka vid Rosa bandets tv-gala, fast den här gången i en mindre smickrande roll?

Angående skillnader i politiken så presenterade Socialdemokraterna sitt budgetalternativ igår (läs mer här) och där finns bl a en satsning med en miljard kr till sjukvården för att man ska slippa försämra högkostnads-skyddet på det sätt som regeringen föreslår. Och på tal om högkostnadsskydd och avgifter, visste bloggens läsare hur mycket det kan skilja i avgift vid ett besök på sjukhus? Här kommer en berättelse om skillnaden mellan att bryta foten i Stockholm eller att göra det i Örebro. Texten är tidigare publicerad som krönika  i Nerikes Allehanda:

"Vad kostar det att bryta en fot om man är 19 år? Svaret på den frågan beror så klart på var i Sverige 19-åringen bor någonstans. Nu är det inte tydligt för alla att sjukvård kostar olika beroende på vilket landsting man bor i. För knappt två veckor sedan fick jag och min ena dotter testa Stockholms läns landstingsvård i praktiken. Dottern var på besök hos mig för att vara med vid riksdagens högtidliga öppnande men efter en fallolycka insåg vi att det hennes fot var i behov av en läkarundersökning. 

Efter ett par telefonsamtal stod det klart att dottern behövde ta sig till SÖS, Södersjukhusets akutmottagning. Först var det ett samtal med en sjuksköterska, som gjorde en första bedömning av dotterns tillstånd, sedan vidare till kassan där man fick betalar samma avgift som bosatta stockholmare över 18 år, 350 kr. För dem som är under 18 år är akutavgiften120 kr. I Örebro läns landsting är all sjukvård avgiftsfri upp till 25 år. Eftersom läkaren på SÖS misstänkte benbrott i foten så skulle dottern ta sig vidare till röntgenavdelningen. Och här kom nästa överraskning med ytterligare en avgift på 200 kr. I Örebro läns landsting kostar en röntgen inget extra oavsett om man är över eller under 25 år vid ett läkarbesök eller efter remiss.

Efter en koll på röntgenbilderna konstaterades ett benbrott i foten och dottern blev gipsad, här var det dock ingen extra avgift (hade nästan väntat mig det). Därefter lite råd och ytterligare en betalning på 100 kr för lån av kryckor i tre månader, samma avgiftsnivå som i Örebro läns landsting. Eftersom akutläkaren var osäker på om foten behövde opereras så fick dottern en remiss och åkte dagen därpå hem till Örebro. Här det var dags för ett besök på ortopedmottagningen på USÖ där man efter en ny röntgen konstaterade att det just nu räckte med en omgipsning. Inga avgifter, men samma undersökning plus ny röntgen i Stockholm hade kostat ytterligare 370 kr. För en person över 25 år så kostar det 130 kr vid remitterat besök hos specialist i Örebro. Under akutbesöket så kunde jag inte låta bli att informera merparten av personal på SÖS i Stockholm som jag kom i kontakt med om skillnader mellan landstingens avgifter. (Jo, dottern tyckte nog att jag var lite väl pinsam). För några på SÖS verkade avgiftsskillnaderna mellan landstingen komma som en stor överraskning, som en sjuksköterska sa ”jag trodde det var likadant över hela landet”. Andra verkade mer luttrade, ”jaja det där har våra politiker bestämt”.

Så vad är då skillnaden mellan Stockholms läns landsting och Örebro läns landsting, förutom storleken? För mig är den tydligaste skillnaden att Filippa Reinfeldt och Moderaterna styr sjukvården i Stockholm medan Marie-Louise Forsberg-Fransson och Socialdemokraterna styr i vårt län. När Moderaterna har valt att sänka skatten och privatisera sjukvården så har Socialdemokraterna valt att prioritera en mer jämlik sjukvård där behovet måste få styra, inte marknaden. I Örebro läns landsting har den politiska ledningen tagit hänsyn till att många under 25 år studerar och därmed har en låg inkomst. För en 19-åring med bruten fot är 900 kr den mest konkreta skillnaden. Framför allt så märks skillnaden för den som har en låg inkomst, det är inte alla som har en tusenlapp liggande till oförutsedda utgifter."

Andra bloggar om politik, sjukvård, Socialdemokraterna, Moderaterna, Örebro, Stockholm, Rosa bandet, bröstcancer, patientavgift.

nya nya nya nya nya nya nya ansvar ansvar ansvar ansvar ansvar ansvar ansvar (men vad hände med utanförskapet?)

Det var en tagg på twitter som triggade igång mig igår. Förmodligen har det legat och pyrt rätt länge någonstans i den mentala hårddisken men efter en tågresa på väg till riksdagen formulerades följande fråga hos mig:
Hur rackarns skitnödigt nervöst är det inte att använda ordet "nya" för att beskriva samma gamla produkt/vara/parti som nånting fräscht, ja rent av modernt?

År 2002 gick Bo Lundgren och Moderata Samlingspartiet till val på att sänka skatterna med 120 miljarder kr. Resten kommer ni ihåg, Lundgren fick gå men kvar blev Anders Borg och till sällskap fick han Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin och så småning om Per Schlingmann. 2006 fick Moderata Samlingspartiet väljarnas mandat att tillsammans med C, Kd och Fp styra landet. Det skulle löna sig att arbeta. Inte genom högre lön. Istället var det ersättning för arbetslösa som sänktes, sjuka blev utförsäkrade och tillsammans med pensionärer så ingick man i gruppen som skulle betala högre skatt än löntagarna.
Sedan 2006 har skatten sänkts i klass med den politik som Lundgren förlorade valet på 2002.

Idag, när budgeten presenteras, är paradgrenen från Reinfeldt och Borg sänkt krogmoms och skatteavdrag för de som vill bidra till välgörenhet. Modellen är "om det regnar på prästen så stänker det på klockaren" eller "smulor som trillar ned från de rikas bord ska föda de fattiga". Och samtidigt funderar Moderata Samlingspartiet som bäst på att byta namn, kanske till "Nya Moderaterna". Om det var ny politik så hade jag förstått poängen men när det är samma politik som Bohman, Adehlson, Bildt vurmade för och som nu Reinfeldt genomför så fattar jag inte vad som är poängen med att använda ordet "nya". Förutom att det ger bra med poäng i wordfeud. Eller för att man vill skapa en bild av något nytt, nånting spännande, rent av ljust och fräscht.

Om sänkt krogmoms och skattavdrag för välgörenhet skulle bidra till att göra Sverige mera jämställt och jämlikt så skulle jag vara den första att applådera. Om det skulle bidra till fler bostäder, nya järnvägar,en offensiv klimatpolitik och färre utförsäkrade så skulle jag jubla. Men tyvärr. Jag tror inte på Moderata Samlingspartiets vision om att ökade ekonomiska klyftor  bygger ett bättre samhälle.

Att satsa 5,4 miljarder kr på sänkt krogmoms istället för att satsa på 100 000 utbildningsplatser är ett medvetet val. Det är inte,enligt mitt sätt att se det, ett ansvarskännade val mitt i ett ekonomiskt osäkert läge. Att Reinfeldt och Borg nu använder ordet ansvar på ett sätt som för tankarna till nya nya nya nya gör det inte mer ansvarsfullt.
Hörde jag någon säga att det var "ny politik"? Och var tog egentligen ordet "utanförskap" vägen? Varför är finansministern naken?

Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, DN, Expressen 1, Expressen 2, SvD1, SvD2, SvD3

Andra bloggar om politik, Moderaterna, budget.
Bloggtips: Ett hjärta rött, Mitt i steget, LO-bloggen

En riktigt dålig medianyhet

Min sista (?!) krönika i Karlskoga-Kuriren publiceras här på bloggen med förhoppning om att debatten om dagens mediastruktur ska vakna till liv igen. Vad får det för konsekvenser för samhället, den politiska debatten? Hur påverkar det journalistiken och journalisternas arbetssituation? Och framför allt, hur påverkas demokratin av att Sverige går mot en utveckling där medierna ägs av några få?

"Så var det då dags även för Karlskoga och Degerfors att drabbas av tidningsmonopol. När ägaren till Karlskoga Tidning, NWT-koncernen, nu har bestämt sig för att köpa Karlskoga-Kuriren så är det knappast en positiv nyhet. För nu försvinner med största sannolikhet en oberoende socialdemokratisk ledarsida och jag måste erkänna att det känns väldigt dystert. På nyhetssidan så är risken stor att allt som idag får plats i tidningen inte längre kommer att betraktas som nyheter. Idag är det två tidningar med olika ägare som konkurrerar om läsare i Karlskoga och Degerfors men med bara en ägare så försvinner en del av den konkurrensen.

För oss som bor i Örebro och som följt tidningsutvecklingen sedan Örebro-Kuriren lades ned i oktober 2005, är det uppenbart att tidningsmonopol inte är av godo. När Nerikes Allehanda blev ensamma på både tidnings- och annonsmarknaden så påverkade det så klart prisutvecklingen men också nyhetssidorna. Dessutom verkade det bli mycket svårare att få in debattartiklar från politiska partier till vänster. Några år senare fick man trots allt lite konkurrens och då började det hända saker. Ledningen för tidningen ETC bestämde sig för att starta en lokal ETC Örebro, något man gick ut och berättade om i mars 2008, det skulle vara en tidning med rödgrön politisk profil. Tidningen kommer ut en dag i veckan, fredagar, och bevakar frågor som inte Nerikes Allehanda alltid tycker är det mest relevanta. Inte långt efter att nyheten om ETC Örebro hade presenterats fick jag och tre andra socialdemokrater erbjudande att skriva måndagskrönika i Nerikes Allehanda, som har en oberoende liberal ledarsida. Frågar du mig så tror jag inte det var en ren tillfällighet att dessa händelser låg varandra väldigt nära i tiden.

Nu kanske en del av läsarna inte tycker att det spelar någon roll med en eller två mindre tidningar för samhället i stort men det är fel. För en sak som man kunnat se hos NWT-ägda tidningar är att borgerliga partier haft 50% rabatt på annonser medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fått betala fullt pris. Jag försöker föreställa mig hur det kommer att påverka samhällsdebatten och valet 2014 i Karlskoga och Degerfors om det bara finns en tidning, med en tydlig borgerlig ledarsida, och med annonsrabatt för borgerliga partier. Ganska dystert eller hur?

Och dystrare kan det bli för några av 20 anställda på Karlskoga Tidning och 23 på Karlskoga-Kuriren eftersom tanken enligt ägaren är att man ska åstadkomma ”samordningsvinster”. För egen del har jag ingen aning om det här är min sista krönika i Karlskoga-Kuriren eller om blir fler, något besked lär jag och alla andra krönikörer få inom kort. När NWT-koncernens Vd Mats Muregård säger att tidningen ”kommer att finnas kvar i någon form” så tillåter jag mig vara skeptisk till att det skulle innebära något positivt för de som tidigare har läst Karlskoga-Kuriren i pappersform sex dagar i veckan. Den mediala mångfalden backar när tidningsjättarnas enfald tar över, det är en riktigt dålig nyhet."

Andra bloggar om politik, media, journalistik, NWT, NA,
granskning, demokrati.