fredag, mars 02, 2007

Nu har man blivit tant på riktigt!

Efter tågresan hem igår från Stockholm, klev jag på 12:ans buss. Inga sittplatser kvar, men en kille i 16-17 års åldern reser sig snabbt och säger att "vi unga kan ju stå".
Häpen satt jag mig ner och tackade för hans artighet. Brukar också resa mig för de som äldre men inser att jag numera är en av de "gamla" i ungdomarnas ögon.
Och jag som ännu inte haft en medelålderskris riskerar snabbt att hamna i en sådan. Ska bara ta mig ur trotsåldern först.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Oj...det där inlägget fick mig att inse att jag också hamnat i tantkategorin...och jag är ändå ett par år äldre
Tror jag drar täcket över huvudet

Anonym sa...

Jag är också där... man fattar det inte själv, men ibland blir man påmind!

Anonym sa...

Jag klickade mig hit för jag gillade ditt svar hos ilse-marie. Mitt förtroende för politiker har raserat och det kommer nog aldrig att bli helt återställt. Så möjligtvis blir det ett mindre populärt parti jag röstar på nästa gång. Det beror på behandlingen av arbetslösa, sjuka och alla de människorna som behöver extrahjälp i livet som inte har ett starkt kapital i ryggen. Jag anser att socialdemokraterna har svikit den svenska arbetaren, de sjuka de arbetslösa, de fattiga, listan kan göras lång. Det senaste uttalet från Mona Sahlin om att vi kanske inte höjer a-kassan inte eller avskaffar vi kanske obligatoriska medlemskap till a-kassan om den införts var sista droppen. Socialdemokraterna har varit på tok för tysta när det gäller alla försämringarna vi är med om nu och på det plockar man inga röster på till nästa val. Tyvärr tycker jag att Socialdemokraterna idag skulle passa bra in i alliansen.. Hur orkar man vara politiska aktiv när idologin inte längre är måttstocken utan den personliga framgången och när empatilösa egoismen styr valet av åtgärder… Jag bara undra hur tänker man?
MVH Mona B

Anonym sa...

Hej eva-lena!

Jag hittade hit från Floodis blogg...

http://freethemind.blogspot.com/2007/03/eva-lena-jansson-riksdagsledamot-att.html

... och vill börja med att gratulera till riksdagsposten. I dessa tider av politikerförakt är det upplyftande att se att det finns lysande stjärnor än på den politiska himmelen :-)

Av vad jag har sett hittills av vad du skrivit, egentligen inte så mycket det erkänns, så får jag hoppet om att vägen mot övervakningssamhället inte är ödesbestämd.

Det känns betryggande att det finns röster i riksdagen som ifrågasätter "den inslagna vägen". I bloggosfären får man annars lätt intrycket av att det redan är kört, så att säga.

Det är svåra och komplicerade frågor och jag vill med detta (om än anonyma) inlägg önska dig gott mod och all välgång i den fortsatta behandlingen.

MVH
Anonymus

From Sweden with Grief sa...

Jag hör väl också till kategorin tant. Iallafall är jag i den ålder då jag som barn skulle tilltala kvinnor tant och män med farbror. Fast det är klart, jag kände tanter i 20-årsåldern då jag var barn!:)
Jag är också väldigt förvånad över Mona Sahlins underliga politik och hon är en efterträdare till Göran Perssons politik. Solidaritet är ett tomt ord för alla politiker numera, verkar man kunna konstatera. Jag har aldrig varit socialdemokrat, jag är mer vänster än så. Men utvecklingen i människosynen inom politiken är verkligen obehaglig. Det är sorgligt att ett så stort parti som Socialdemokraterna som förr kämpade för människor idag anser att man ska kliva på dem. Folk jag möter i min vardag är allvarligt oroade och det borde ligga i socialdemokratins intresse att värna om människor och inte sälja ut dem. Och nej, jag möter inte enbart arbetslösa och sjuka människor, det är helt vanliga människor som ser det Sverige de vill ha försvinna.

Eva-Lena Jansson sa...

Till Ultrav och Mona. Tack för era inlägg även om jag inte håller med er i det ni skriver. Började engagera mig för 13 år sedan i socialdemokraterna. Under dessa år har jag i huvudsak träffat människor som själva gått med i ett parti vars värderingar man delar, inte för att som du skriver Mona, att man vill svika den svenske arbetaren, de sjuka/arbetslösa/fattiga, utan för att man tror på en idé om att forma ett bättre och rättvisare samhälle. Jag vänder mig mot den bild som målas upp av oss som är politiskt aktiva. Ett exempel:När jag satt i en av de gamla kommundelarna och därmed var ansvarig för samtliga dags i området, var min sambo samtidigt med i brukarstyrelsen på våra barns dagis. I media rosades de föräldrar som satt i ett skolråd eller en brukarstyrelse för deras engagemang. Men vi som valt att engagera oss, inte bara för våra egna barn utan hela kommundelen beskrevs på ett negativt sätt. Vet ni hur många byggnadsarbetare, kommunalare och handelsanställda det finns som har ett politiskt uppdrag? Som är tjänstlediga kanske en dag i månaden för att vara med och påverka hur vi fördelar våra gemensamma resurser? Jag lovar att dom skulle bli skitförbannade över att bli kallade svikare.
Tänk om jag skulle generalisera gruppen brevbärare eller vårdbiträdren på samma sätt som ni generaliserar oss som valt att ta ett politiskt uppdrag. Se oss som individer och ge mig gärna tips, idéer/konkreta förslag på vilka frågor som ni tycker att jag borde driva. Och glöm inte att ni när som helst har möjlighet att bli medlem i ett politiskt parti. Sen kan ni fundera över om ett medlemskap i ett politiskt parti automatiskt skulle betyda att ni glömde era värderingar och vad ni vill åstadkomma? Det tror inte jag.
För övrigt så anser jag borgarnas politik är ett hot mot den generella välfärden och ett jämställt samhälle. Så upp till kamp kamrater!

Anonym sa...

Du kommer aldrig komma ur trotsåldern. *ler stort*

Anonym sa...

Du är 43 år! En kvinna i sin bästa ålder, men det var ett roligt inlägg. /Kanel