När salladsbaren gick i konkurs i juli 2007 hade företaget 250 000 kronor i skulder. Statlig lönegaranti utgick med 50 000 kronor till de anställda, varav två släktingar till de båda ägarna Federley och Pezcynski. En nota som skattebetalarna fick ta hand om.
Och nu kan man alltså läsa uppgifter i Expressen att hyresvärden drar de tidigare ägarna till tingsrätten för att hon anser att dessa inte betalt hyra för lokalen. Frågan är vem som kommer att få betala den här gången?
Andra som bloggar om politik, konkurs, Fredrik Federley, salladsbar.
7 kommentarer:
Hej Eva-Lena!
Om du intresserat dig för fakta så vet du att lönegarantin kostade mindre än de inbetalade skatterna. Det kan vara värt att veta. Du visste det nog men det ser inte lika bra ut för dina syften om man berätta allt. Eller hur?
Vad gäller hyran betalade vi hyra två månader efter att vi lämnat lokaler som var undermåliga och skötta av en dålig värd. Därefter drev hon egen verksamhet och vill ha hyra för den tiden med när hon drivit verksamhet.
Men det hade du ju också vetat om du intresserat dig för fakta. För det är du väl? Eller är det mer svärta som är intressant?
Eller kanske ville du att vi skulle fortsätta driva verksmahet i lokaler som inte var bra för personalen? Det kan ju vara så också.
Hej Fredrik.
Jag förstår inte ditt resonemang om inbetalade skatter kontra kostnaden för lönegarantin. Merparten av alla arbetsgivare, de seriösa, betalar in skatt varje månad. Menar du att ni inte skulle behövt göra det?
Så här blev du citerad i Dn den 1 augusti 2008 angående konkursen:
"I grund och botten handlar det om att vår hyresvärd har ett dåligt förflutet. I lokalen fanns interiörer för 1,7 miljoner kronor och de ägdes av en tidigare partner till tjejen som vi hyr av. Eftersom han inte fått sina pengar var det bara att stänga omedelbart." Din kompanjon citerades samma dag i Dagens Media så här: "Det gick ju inte runt! Vi förstod redan efter första månaden att det inte skulle gå. Samtidigt hade jag en pr-byrå att sköta men stod jag i salladsbaren och hackade lök. Varken jag eller Fredrick vet något om att driva en salladsbar och det var ett överilat beslut att köpa den."
Hon säger att det också var ett misstag att inte anställa personal med restaurangvana.
Det ger lite olika bild av konkursen. Dessutom så verkar hyresvärden vara olika personer, ibland en kvinna, ibland en man beroende på när du gjort dina uttalanden.
För mig är en del av fakta i den här historien: du ville göra ett publikt jippo av att du inte gillar den svenska modellen med kollektivavtal, du gjorde ett jippo som gav dig en dyrköpt läxa, ni verkar ha skrivit på hyreskontrakt för ett år som gör att ni nu har en hyresskuld. Och nu ska den frågan lösas i tingsrätten. Vilket får mig att ställa frågan: Vem ska betala hyran för Federleys salladsbar?
För övrigt så tycker jag inte det är en lyckad idé att ta på sig arbetsgivaransvaret om man inte har nödvändig kompetens. Din kompanjon medger ju att ni borde ha anställt personal med erfarenhet. Vilket ett en seriös arbetsgivare skulle ha gjort. Och lokaler ska färdigställas innan man öppnar verksamheten.
Så nej, enbart svärta är inte intressant för min del.
Jag har alltid vetat att Suzanne Hultén är en kvinna. Och jag trodde att också du visste att media inte alltid är intresserade av att ge en rättvisande bild. För inte tror väl helller du på allt som skrivs?
Det är bra att det inte bara är svärta. Jag tror i grunden bättre om dig. Annars skulle jag ju dra upp A-pressens kollaps osv och det har vare sig du eller jag lust med.
Oj, vilken objektiv blogg!
Vad gäller skatterna: Federley menade nog att hans företag hade betalat in mer i skatt än vad lönegarantin kostade, alltså var hans misslyckade företag en vinst för statskassan och inget som belastade övriga skattebetalare.
Sedan kan man tycka att det var (lite) dumt att köpa en restaurang om man inte är kompetent nog att driva den. Men "trygga människor vågar", eller hur det nu var.
Som riksdagspolitiker är det mycket tveksamt om det ska tillåtas att man äger ett företag, Det innebär en risk för att man kan misstänka att vissa politiska beslut fattas för att främja sin egen verksamhet. Det kallas korruption. Något europeiska politiker tar alldeles för lätt på.
Skicka en kommentar