Idag fick jag ett tjockt kuvert från några som vill ha mer kärnkraftsverk i Sverige. Kuvertet innehöll en massa pressklipp från i huvudsak borgerliga tidningar som inte oväntat hyllar regeringens utspel om att öppna upp för nya kärnkraftverk. De glömde dock att skicka med klipp med kritiska röster till den borgerliga överenskommelsen.
Så för att stilla alla nyfikna som undrar hur jag tänker kring kärnkraft och för de som funderar över hur många luncher/middagar som krävs för att övertyga mig om det storslagna i att bygga fler kärnkraftverk väljer jag att publicera en mina krönikor här på bloggen också. Så till dig som ogillar långa inlägg, sluta läsa här.
Rätt ofta funderar jag över varför vi människor så lätt glömmer bort historiska händelser. Våren 1986, den 26 april, inträffade en olycka i den av fyra reaktorer i kärnkraftsverket i Tjernobyl som ligger i Ukraina ca 110 mil från Sverige. Förutom att många människor dog i samband med räddningsarbetet har man konstaterat att ett stort antal barn drabbats av sköldkörtelcancer. Hundratusentals människor har fått flytta för gott, stora områden inte är odlingsbara under lång tid framöver och närbelägna skogar kan idag inte användas för friluftsliv, avverkning eller bär- och svampplockning. Effekterna av kärnkraftsolyckan kom att nå även oss i Sverige då ogynnsamma vindar och regn spred radioaktivt avfall över Västerbotten, Västernorrland, Gävleborg, Uppland och Västmanland. Svamp och renkött var oätligt under flera år, eftersom strålvärdena vida översteg vad som anses lämpligt. Framtiden kommer att kunna visa hur människors hälsa påverkades av det radioaktiva nedfallet.
Men nu 23 år senare så tycks helt plötsligt rätt många människor ha glömt bort den uppenbara fara som finns inbyggd i kärnkraften. Förutom risk för sabotage, attentat och den mänskliga faktorn som skulle kunna orsaka problem så finns det andra hot. Nyligen använt avfall från ett kärnkraftverk är enligt uppgifter så radioaktivt att en minuts strålning leder till döden. Om vi i Sverige vill ha mer kärnkraft så ska vi väl också ta hand om avfallet? Men var ska det i så fall placeras, och finns det heltäckande garantier för att det inte läcker ut strålning under de närmaste 100 000 åren? Det är ingen oansenlig mängd som ska tas om hand. Redan med dagens kapacitet så handlar det om minst 5 000 ton, och fortfarande är inte den slutgiltiga förvaringen löst även om det finns kommuner i Sverige som har erbjudit sig att ta hand om avfallet.
Förutom de faror som finns med kärnkraftsverken och det radioaktiva avfallet så krävs det dessutom att det finns uran att tillgå. I vårt område, Örebro län, finns det intressen från industrin att leta efter och bryta uran. Kommer anhängarna av flera kärnkraftsverk medverka till att detta tillåts?
När en ung man tillfrågades om sin åsikt i lokalradion nyligen så blev svaret "jag bryr mig inte". Inte helt oväntat eftersom han av åldern att döma förmodligen var rätt liten när Tjernobylkatastrofen inträffade. Men det som alltså förvånar mig är att alla de som följde rapporteringen 1986 verkar tro att det där aldrig skulle kunna hända i Sverige. Kanske hjälper det att ta upp en händelse som inträffade ganska nyligen för att ändå ge en liten bild av vad som skett här på hemmaplan. Under semestertider, juli 2006, uppstod en kortslutning i ett ställverk utanför kärnkraftsanläggning Forsmark vilket resulterade i att halva säkerhetssystemet slogs ut på några sekunder. Något som hade kunnat leda till en katastrof.
Frågor som jag har funderat över och som jag tycker fler borde fundera över är följande:
Skulle du vilja bo i närheten av ett kärnkraftverk? Skulle du vilja ha avfallsförvaring inom radien av 10 mil från din bostad? Skulle du vilja tillåta brytning av uran i vårt län? För mig är svaren på samtliga frågor nej. Och om jag inte vill, varför ska då andra människor utsättas för den uppenbara risk som faktiskt är förknippad med kärnkraft?
Till sist. För den som undrar vad man ska göra vid en kärnkraftsolycka så finns det information hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, hos Länsstyrelsen mfl. Någon motsvarande information vad man ska göra vid en vindkraftsolycka finns inte.
Denna krönika har tidigare publicerats i Nerikes Allehanda den 9 februari.
Andra som bloggar om kärnkraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar