Eller hur ska man annars tolka dagens utspel av socialstyrelsen om sjukskrivningsregler för utmattningsdepression? Frågan är om de omdebatterade riktlinjerna var ett beställningsjobb från Cristina Husmark-Pehrsson, moderat socialförsäkringsminister. Husmark-Pehrsson har ju utlovat tuffare tag när det gäller sjukskrivningar och avsikten har nog varit att åstadkomma fler åtgärder än "bara" en karensdag till för de sjuka.
Och vad det gäller förslaget om ytterligare en karensdag så kan jag lova att det inte mötts av jubel på min gamla arbetsplats. Under måndagen gjorde jag ett inhopp och "prao-ade" på Posten. Hängde med min kollega Sussi ut till Brickebacken och delade ut post, gruppreklam och Biltema-kataloger. Det märktes verkligen att det var över ett år sedan jag delade ut post senast.
Så här dan efter så känns det som om vänsterarmen blivit en decimeter längre. Postutdelning är trots flera nya hjälpmedel ett ganska tungt arbete. Ett arbete som man inte bör utföra med en kraftig förkylning i kroppen eller när man har lite feber. Medan man som riksdagsledamot kan utföra en hel av uppdraget framför sin dator eller i kammaren i samma tillstånd.
Därför slår systemet med karensdag väldigt olika och framför allt orättvist. Vissa kan jobbar hemifrån när dom är sjuka medan andra inte ens får gå till jobbet vid minsta förkylning (om man jobbar med matlagning, hanterar livsmedel osv). När jag och många andra vill ta bort karensdagen så vill moderaterna istället göra den mer orättvis. Som sagt, ett högerparti är ett högerparti oavsett vad man väljer att kalla sig.
Andra bloggar om politik, socialstyrelsen, sjukskrivning, moderaterna, Cristina Husmark-Pehrsson, Posten.
Om jag haft någon karensdag i år? Jodå, så sent som i januari då influensan däckade mig så till den milda grad att jag inte ens klarade av att följa partiledardebatten live utan fick nöja mig med att följa den via tv.
2 kommentarer:
Ja, jag vet ju hur det känns att vara ute och cykla (gå) i 4 timmars snöstorm med en förkylning i kroppen ;-) Jag vet också hur det känns när kroppen inte längre orkar med. Både extra karensdagar och borttagandet av abetsgivarens ansvar för rehabilitering slår hårt mot alla oss vanliga arbetare. Riktlinjerna visar på okunskap och det känns onekligen som ett beställningsjobb av det "nya arbetarpartiet". Allt för att betala deras skattesänkningar.
Det är ju det som borde vara den stora frågan för alla yrkespolitiker. Vet jag vad verkligheten är? Hur är det att arbeta obekväm arbetstid? Att arbeta utan att kunna påverka hur är det?, Hur får man livet att existera genom att leva på existensminimum eller mindre? Framför allt hur är det att leva med en sjukdom, förslitningsskador ect. Idag uppfattar många med mig att det är ointressant vilken politisk grupp politikerna representerar. Girigheten och saknad av empati från de stora den så kallade eliten inom politiken är på väg bort från agendan. Nu styrs politikerna av egna ihop kokade värderingar utan fakta och partiernas ideologier får stiga åt sidan. Vill socialdemokraterna vinna valet nästa gång får nog mona vidga sina vyer och inse att det behövs röster mer än från förorten och ifrån nysvenskar
Skicka en kommentar