Ingen Almedalsvecka för min del i år

Detta blogginlägg har också varit publicerat som S-krönika i Nerikes Allehanda den 29/6:
I år blir det ingen Almedalsvecka för min del. Med undantag för sommaren 2008 så har jag varit på Gotland varje år sedan slutet av 90-talet. Den här veckan som tidigare benämndes politikerveckan har både bytt namn och förändrats radikalt sedan jag gjorde mitt första besök 1998. Antalet politiker, intresseorganisationer, journalister och seminarier ökar för varje år. Det låter kanske lite märkligt men trots ett enormt folkvimmel så finns det nog få platser som jag kan känna mig så ensam på som just Donners plats mitt under Almedalsveckan. 

För den som läst mina tidigare krönikor, bland annat från Almedalen, så är det nog uppenbart att min tidigare entusiasm för just veckan på Gotland har minskat. Om det beror på min stigande ålder, flera års uppdrag som riksdagsledamot eller den ökande kommersialiseringen av arrangemanget är svårt att avgöra. Kanske är det förändringen av innehåll och form som gör att jag blivit allt mer tveksam till Almedalsveckan. Priserna för boende är skyhöga vilket innebär att organisationer, föreningar och ”vanliga medborgare” har svårt att ta plats och göra sin röst hörd. Seminarierna är visserligen kostnadsfria men alltfler arrangemang benämns som exklusiva, ”personliga”, ”i en mindre krets”, ”slutet sällskap” också vidare. Det här innebär att väldigt resursstarka företag och branschorganisationer tar över allt mer och försöker sätta den politiska dagordningen. Det arrangeras till och med möten under den timme på kvällarna som är spikade för de politiska partiernas tal.

När jag tittat i högen av årets inbjudningar så vet jag med mig vad jag inte kommer sakna i år. Det lockar mig inte att få ett erbjudande om att ”äta middag med Edward Blom” anordnad av arbetsgivarorganisationen Almega. Inte heller Visitas och Maud Olofssons inbjudan till mingel om att prata branschfrågor känns aktuellt. För så länge som Olofsson inte berättat sanningen om Nuon-affären och så länge som Visita kampanjar för bibehålla otrygga anställningar, är jag oanträffbar för deras del.

Jag är inte på något sätt motståndare till att träffa intresseorganisationer för att ta del av deras verklighetsbild, och jag gillar verkligen demokratitanken bakom Almedalsveckan med möjlighet att direkt utan filter kunna samtala med politiker från olika nivåer och olika partier. För att ändå ge en del organisationer, som önskat möten i Almedalen, möjlighet att framföra sina synpunkter och hjärtefrågor har jag erbjudit möten i riksdagen istället vilket har uppskattats.

För min del blir det alltså att följa Almedalsveckan på avstånd och se hur mycket som tränger igenom mediebubblan. Och under tiden kan jag alltid passa på att läsa lite utredningar och rapporter på hemmaplan. Jag önskar läsarna en trevlig sommar med tips på tre läsvärda böcker att ta med till stranden när solen skiner eller i soffan en regnig dag: Boktjuven av Markus Zusak, Två husvagnar av Marina Lewycka samt Agaat av Marlene van Niekerk. Tre böcker som tar sig an viktiga frågor som rasism, människors utsatthet och viljan att hjälpa andra. Det är frågor som verkligen förtjänar att diskuteras såväl före, under, och efter Almedalsveckan.

Fotboll och politik, post Almedalen

Nyss hemkommen från Almedalsveckan är det dags att ta en liten paus från politik och ladda batterierna inför höstens valrörelse. Men innan min ledighet tänkte jag dela med mig av några tankar efter veckan som gick. Jag har delat min tid mellan seminarier där jag medverkat och att stå i Socialdemokraternas monter vid Hamnplan, en monter som i solskenet gick under benämningen "växthuset" där värmen blev närmast tropiskt. Men vi värvade många nya medlemmar och det blev många samtal om politik, recensioner av talen men också om fotbollsmatcherna som spelats i Brasilien under årets VM. Men trots många "vanliga" besökare, dvs personer som inte är politiskt aktiva, så påminner Almedalsveckan väldigt mycket om en komprimerad riksdagstermin fast utomhus och media som har stort fokus på sin egen agenda och egna medarbetare.

Ni vet, ungefär som under fotbolls-VM där reportrar intervjuar andra reportrar om hur dessa uppfattat matchen och om förbundskapterna verkligen tog ut det lag som reportarna ansåg borde ha tagits ut.

När dessutom de politiska kommentatorerna väljer att göra egna tolkningar av vad som inte sagts av partiledarna så har jag svårt att ta denna rapportering på allvar. Och när jag hör gravallvarliga reportrar påstå att "alla är här" så inser jag att det inte bara är politiker som riskerar att tappa verklighetsförankring. Många politiker har bara besökt Gotland som vanlig turist och merparten av svenska befolkningen har förmodligen sett och läst mer om fotbolls-VM än det som hänt i Almedalen. Om fyra år är det fotbolls-VM igen, större än någonsin. Om Almedalen kommer att fortsätta att växa är jag mer osäker på. Själv tycker jag att det skulle vara intressant att se hur många arrangemang som skulle anordnas om det blev en tillställning i nykterhetens tecken utan rosevinsmingel, skulle så många komma då?

Mer om fotboll och politik följer nedan med min senaste krönika som publicerades i Nerikes Allehanda i måndags den 30 juni.  

När jag fyllde nio år fick jag en fotboll i födelsedagspresent av min storasyster. Jag tror inte jag blivit så glad över någon present, var sig förr eller senare, som den fotbollen. Det här var 1972, ett år före det första officiella fotbolls-VM för damlag. Jag var till skillnad från min tvillingbror mycket intresserad av fotboll och spelade så ofta det gick med andra barn i vårt bostadsområde. Däremot så fick varken jag eller andra tjejer vara med och spela på skolgården under rasterna. Pojkarna hade bestämt att tjejerna inte fick vara med. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var djupt orättvist och frustrerande att inte få spela. Den upplevelsen och många liknande där det varit en nackdel att vara tjej har nog varit bidragande faktorer till att jag så småningom blev feminist.

Sedan 1972 har utvecklingen inom fotbollen gått framåt enormt. Inte minst på damlagssidan och fotboll är idag den populäraste tävlingsaktiviteten bland flickor. Så när fotbolls-VM för herrar pågår för fullt i Brasilien så består tv-publiken av både tjejer och killar, kvinnor och män även om det inte märks i all den bevakning som pågår i media. Fotbollsreklamen verkar helt inriktad på män och jag undrar hur säljande företag tänker när man medvetet väljer bort halva befolkningen?

Jag ägnar en stor del av min vardag åt politiken men fotboll har jag inte spelat sedan förra mandatperioden då jag några matcher med riksdagens rödgröna lag som mötte borgarna. Däremot försöker jag titta på fotboll så ofta jag kan. Och det finns vissa likheter mellan fotboll och politik. Att man en gång i tiden gjort bra resultat räcker inte långt vid nya matcher eller när det är dags för val. I VM har vi nu sett hur favoriter som Spanien, Italien, Portugal och England inte gått vidare. Istället har uppstickarna Chile, Grekland och Algeriet tagit sig vidare till nästa omgång.

Enstaka spelare eller företrädare kan ha stark lyskraft och göra en godkänd insats men om laget inte klarar av att prestera bra tillsammans så blir den sällan en utgång till lagets fördel. Om en enda spelare däremot gör ett fatalt misstag eller en dumhet så drabbas nästan alltid hela laget, något som många av oss också sett inom politiska partier.  Men ändå är vi många beredda att håller på ett lag, vara med i ett parti, och är beredda att heja fram våra favoriter även när man inte alltid tycker att dessa gör sitt bästa.

När det gäller förnyelse inom fotbollen och politiken så ser vi hur tidigare framstående spelare byts ut mot nya förmågor. En del kommer att bli stjärnor, andra mer av doldisar som sliter hårt på plan eller under fullmäktigesammanträden utan att få några stora rubriker. Just nu är många fullt upptagna med fotboll även om några av oss också fortsätter med att prata politik i Almedalen på Gotland. Men om 75 dagar* är det val till riksdagen, landsting och kommuner. Fundera över sommaren vad du vill ha för lagkapten och spelinriktning, jag menar statsminister och politik, efter valet. Oavsett nuvarande odds, opinionsundersökningar och mediala vinklingar så är inget klart förrän alla röster räknats.

Andra bloggar om politik, Almedalen, fotboll, fotbolls-vm, Brasilien, val2014

Och apropå politik, läs gärna Ylva Johanssons blogg där hon redovisar hur regeringen trixar bort miljarder från EU som skulle gå till att stödja unga arbetslösa.

* Idag är det 69 dagar kvar till valet den 14 september.

 

Varför är jag politiskt aktiv?

Det är 11 dagar kvar till EU-valet, dagar som går i raketfart. För att varva ned så blir det ett och annat pass på träningscykeln, gärna i kombination med att titta på något program från SVT-play. Härom dagen såg jag kulturprogrammet Sverige! där Jill Johnson blev intervjuad av Ann-Marie Rauer. Jill Johnson berättade om känslan att ibland inte räcka till, när hon är på turne och inte kan vara hemma med sin familj tillräckligt ofta. En känsla som jag känner igen efter snart 20 år inom politiken, med åtta års veckopendlande mellan Örebro och Stockholm. Och jag är nog inte ensam att tycka att valrörelsen just nu är väldigt intensiv.

I flödet på twitter kan jag följa hur riksdagskollegan Frederik Federley reser Sverige runt för att kampanja för sitt parti och sin EU-kandidatur. Jag läser om EU-ministern Birgitta Ohlsson som deltar i möte efter möte för att övertyga fler om att rösta i valet. På facebook ser jag hur många av mina partikamrater använder stor del av sin fritid (merparten har ju inte politiska uppdrag på heltid) för att dela ut valmaterial till medborgare. Vid gårdagens öppna möte i Baronbacken deltog jag tillsammans med representanter för Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokratena, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet i en sort speed-datingvariant för nyfikna medborgare.

Det är klart att tanken då och då dyker upp, varför gör jag det här? Varför är jag politiskt aktiv och ägnar stor del av min vakna tid till politiskt engagemang? Svaret blir alltid det samma. Jag kan inte bara stå vid sidan och titta på. Jag vill ha ett jämställt och jämlikt samhälle. Jag vill att vi tillsammans sätter omsorg om människor, djur och miljö framför marknadens vinstintressen. Jag vill att vi ska använda politikens makt så att fler får jobb och det med schysta villkor. Jag vill att vi sätter stopp för den rasism och främlingsfientlighet som sakta tar ett allt större utrymme i vardagen.

Vi som satt inne på biblioteket i Baronbacken har olika åsikter och olika inställning till hur samhället borde förändras men vi är lika övertygade om att politik spelar roll och att din röst i EU-parlamentsvalet kan göra skillnad.

Idag har SSU öppnat upp en kampanjsida för att du ska kunna engagera dig för ett nazistfritt Europa. Se filmen Never forget to vote och dela den gärna. Men framför allt, rösta i EU-valet!

Andra bloggar om politik, eu-valet, demokrati, socialdemokraterna, SSU.

#euval #neverforgettovote

Det handlar om vilka värderingar och vilken politik som ska styra EU

Igår läste jag en artikel av Lena Mellin i Aftonbladet med rubriken ”Därför är också EU-valet viktigt”. Artikelns ingress har den följande innehåll ”Hundra dagar återstår till valet till EU-parlamentet. Skäms du för att du inte visste det? Glöm det, det gör nästan ingen. Här följer kortkursen – tio lektioner om EU-valet".

Jag måste erkänna att jag läste artikeln med stigande förvåning och en viss irritation. Varför anser Mellin att det är viktigt att folk ska veta exakt vad kommissionen, parlamentet eller rådet gör? Det finns säkert många som vill veta exakt hur många parlamentariker det finns men är det verkligen vad man behöver veta inför EU-valet? Som avslutning så skriver Mellin att artikeln var grundkursen, något som kan tolkas som att väljarna behöver veta ännu mer om EUs organisation och teknikaliteter på nörd nivå för att kunna rösta den 25 maj (förtidsröstningen startar den 7 maj).

När jag idag pratade på en facklig-politisk valupptakt inför EU-valet så visade jag artikeln, och sa att för en del så kunde artikeln säkert vara användbar men ställde också en fråga till de som var närvarande: tror ni att Aftonbladet eller någon annan kvällstidning kommer att publicera en artikel om tio lektioner om exempelvis landstingsvalet på liknande sätt Det vill säga, kommer media att  redovisa hur många ledamöter finns det i riksdagen, landstingsfullmäktige, kommunfullmäktige och vad man gör i dessa församlingar?  Kommer man att berätta om hur samspelet mellan fullmäktige, kommunstyrelsen och nämnder fungerar?

Nej,jag tror inte att några kvällstidningar kommer ha det upplägget i valen som äger rum den 14 september. Förhoppningsvis blir det en redovisning av politiska partiers olika inriktning på hur man vill påverka samhällets utveckling men det är som sagt min förhoppning. Ska jag vara krass så gissar jag att det tyvärr blir större fokus på personer och skandaler än på politiska förslag.

För mig finns det en grundläggande orsak till att rösta i val, oavsett om det är till kommun/landsting/riksdag eller EU-parlament. Jag vill vara med och påverka vilken ideologisk inriktning vill jag ha på politiken, vilka politiska prioriteringar vill jag se. Därför är EU-valet lika viktigt för mig som valet till riksdagen, till landstinget och till kommunen. Jag röstar för en politik som styrs av Socialdemokratiska värderingar och det är också vad jag kommer att vara ute och prata med väljarna om. Vi behöver inte komplicera EU-valet.  Gillar en person Socialdemokratisk politik i kommunen så gillar personen förmodligen Socialdemokratisk politik på EU-nivå. Tycker man att Moderat politik är dålig i riksdagen så tycker man det förmodligen är lika dålig på EU-nivå.  

Så mitt medskick till Aftonbladets Lena Mellin är att hon borde flytta fokus till den politik som förs i EU, redovisa exempelvis hur svenska parlamentariker från Socialdemokrater och Moderater röstar i olika sakfrågor. Berätta gärna om vilka frågor som är viktigast för Miljöpartiet och Piratpartiet i parlamentet. Vad har varit viktigaste frågan för Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet de fem senaste åren? Och framför allt, vilka politiska profilfrågor kommer partierna att lyfta fram i parlamentet efter valet den 25 maj 2014?

För den som är vill veta mer om Socialdemokraternas politik rekommenderas valplattform inför EU-valet där man läsa mer om vilka frågor som vi prioriterar och här är listan över partiets kandidater.
Läs gärna med om hur vi ser på ordning och reda på arbetsmarknaden,  medborgarnas Europa och hur ökad jämställdhet leder till fler jobb.

Dagens bloggtips: Ledarsidorna, en blogg som i huvudsak granskar borgerliga ledarsidor.
Andra bloggar om politik, EU-valet, val2014, Socialdemokraterna, Moderaterna.

 
För den som önskar läsa Lena Mellins så kallade "grundkurs" så finns artikeln här.

 

Ett nej är ett nej och därför behövs det utbildning i sexualbrottslagstiftning

Med anledning av en längre tids debatt kring friande domar i våldtäktsfall så har jag lämnat in en interpellation till justitieminister Beatrice Ask angående utbildning för anställda i rättsväsendet. Jag får svar den 25 februari då det också blir debatt, läs min interpellation här.

Dessutom har jag utvecklat mina tankar kring det här med att en del män inte verkar förstå vad ett nej betyder, texten har publicerats som krönika i Nerikes Allehanda den 10/2 och publiceras nu även här på bloggen:

Nej, jag vill inte. Är den meningen svår att förstå? Jag provar med den korta varianten. Nej. Det borde begripas av de allra flesta, till och med små barn och hundar brukar förstå vad ett nej betyder. Men av någon outgrundlig anledning verkar ett antal män ha mycket svårt att förstå vad ordet nej betyder. Framför allt när dessa män vill ha sex med en kvinna eller en tonårstjej. Vad som är ännu märkligare är att det finns domare (ofta män) som verkar ha stor acceptans för att de här männen inte förstår vad ett nej betyder. 

Det kan verka som ett dåligt skämt när en man nyligen friades i tingsrätten där han åtalats för att begått våldtäkt. Mannen hade förklarat att han inte förstod att kvinnan inte vill ha sex med honom. Kvinnan i fråga hade upprepat nej gång på gång men mannen uppfattade det ändå som att hon ville ha sex med honom. Mannen använde ”visst våld” och höll för både näsa och mun på kvinnan. Av domen framgår det att ”om han då gör något som inte han får göra så måste han förstå det, och det har inte åklagaren lyckats bevisa”. När jag läste detta så reagerade jag precis som väldigt många andra med förvåning, ilska och frustration.

• Hur är det möjligt att frikänna en man som medger att kvinnan sagt nej men att han ändå inte förstod att hon menade nej?
• Varför utgick inte domstolen från hur en normalt aktsam man skulle ha betett sig när en kvinna säger nej?
• Varför verkar rättsväsende präglas av en föråldrad syn på kvinnors och mäns sexualitet?

 

Min bild är att merparten av alla män begriper ett nej. Det som oroar mig när jag läser den här typen av friande domar är vilka signaler det skickar ut. Kommer vissa män uppfatta att man fått tolkningsföreträde när ett nej inte är att betrakta som ett nej?

 

Efter en stor uppmärksamhet om denna dom och andra friande domar, men också för så få våldtäktsanmälningar leder till åtal, tog Socialdemokraterna ett utskottsinitiativ i riksdagen till en utredning om sexualbrottslagen. Regeringen har också lovat att tillsätta en sådan utredning som titta på andra länders lagstiftning kring våldtäkt, vilket är bra. Men det räcker naturligtvis inte. Det behöver också diskuteras vilka värderingar och synsätt som präglar rättsväsendet.  

Brottsoffermyndigheten erbjuder ett utbildningsprogram för personal inom Polisen, Åklagarmyndigheten och domstolarna. Syftet har varit att öka kunskapen om sexualbrottsoffer och förbättra bemötandet av dessa brottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång. Enligt uppgift från Brottsoffermyndigheten har ett 20-tal anställda inom domstolarna genomgått utbildningen sedan 2012. Redovisning från tidigare utbildning visar att merparten som genomgår utbildningen är kvinnor. Förra året tjänstgjorde 572 ordinarie domare i landets tingsrätter medan 208 ordinarie domare tjänstgjorde i hovrätten, drygt 500 tjänstgör som icke ordinarie domare i tingsrätt eller hovrätt. Jag tycker mig se ett behov av kunskapslyft bland landets domare om sexualbrott. Hur ska vi annars bli överens om att ett nej är ett nej också när det viskas fram av en kvinna med tunn röst?

 

Andra bloggar om politik, feminism, rättsväsendet, våldtäkt.

 

Hej, har du tid att prata med mig?

Hon som ringer mig har en angelägen fråga: får jag finnas? Kvinnan som ringer är en av alla som utförsäkrats från sjukförsäkringen. För sjuk för att arbeta men enligt regeringens politik ska hon prövas mot arbetsmarknaden. Den ekonomiska situationen är tuff, pengarna räcker inte långt. Det är hon som tvingas stå tillbaka när regeringen väljer att sänka skatten ännu en gång. Situationen för 75 000 utförsäkrade ser naturligtvis olika ut. Men det finns ett återkommande mönster som visar att de fått en sämre ersättning, är fortfarande sjuka med nedsatt arbetsförmåga. Det är inte ett enskilt fall som borgerliga ledamöter i riksdagen påstår. Det är sjuka som utsätts för något som ingen av oss friska ens kan föreställa oss. Att tvingas leva på en låg ersättning på 5000kr i månaden och samtidigt vara sjuk, gör människor ännu sjukare. Stressen och pressen i tillvaron blir förödande. Hur länge ska vi ha det så här? För några veckor sen skrev jag en krönika i ämnet med anledning av den orättvisa prioriteringen i regeringens budget.

Här är min krönika om Onådiga luntan. Krönikan har varit publicerad i Nerikes Allehanda den 23 september.

Förra veckan kom finansminister Anders Borg till riksdagen och överlämnade den borgerliga regeringens förslag till budget för 2014. Det som framkommit i media om den så kallade nådiga luntan (skämtsamt uttryck för den pappersbunt som innehåller budgeten) är att staten nu ska låna pengar för att kunna sänka skatten med 15 miljarder kr. Jag skulle kunna ägna mig åt att göra djupgående analyser av regeringens budget men det tänker jag inte göra nu. Istället vill jag berätta om en helt annan pappersbunt, den Onådiga luntan.

 

Den Onådiga luntan innehåller till skillnad från budgeten, personliga berättelser från människor vars röster sällan hörs i media. Det är en rapport om berättar om sjuka och arbetslösa som hamnat utanför trygghetssystemen, som skickas från den ena myndigheten till den andra. Ett par beskriver hur det är att gå från att vara två heltidsarbetande lyckliga människor till att bli hårt skuldsatta, olyckliga, fattiga och sjuka. Andra om hur det är att inte bli trodd, att bli ifrågasatt av myndigheter som tvingas följa ett stenhårt regelsystem som utförsäkrar sjuka efter tidsgränser. För någon var det en bilolycka som förändrade allt: ”Det var inte mitt fel. Det var en trafikolycka Jag var lycklig, frisk och hade ett bra arbete. Livet ändrades på några sekunder.” För andra var det en tillvaro med högt tempo och många bollar i luften på jobbet som bytts ut mot en tillvaro som utbränd, sängliggande person utan möjlighet att försörja sig eller sin familj.

 

Ingen drömmer om att bli sjuk eller arbetslös. Vi tänker oss en bättre framtid, en ljusare tillvaro för våra barn och barnbarn. För mig är det just drömmar och förhoppningar om att samhället och världen kan förändras till det bättre som borde forma politiken. Klarar vi då av att ha två tankar i luften samtidigt?

 

Ska vi ha en politik som bidrar till fler jobb så måste vi också ha en politik som klarar av att ge stöd när människor saknar arbete. Ska vi ha en politik för att få ett friskare samhälle så måste också politiken klara av att ge sjukvård och ekonomisk trygghet vid sjukdom. Ska vi ha en politik för fler arbetade timmar så måste arbetslivet bli hållbart. Att folk blir sjuka och utslitna av sitt arbete, av stress, av överbelastning eller till och med mobbing, är inte acceptabelt.

 

Den onådiga luntan har nu blivit radioteater, Utförsäkrad – berättelser från Sverige 2013, men människorna bakom den är i högsta grad verkliga. Ikväll, kl 19.30, kan man lyssna på deras berättelser i Sveriges Radio P1. Det är samma tid som två populära tv-program sänds, matprogrammet Halv åtta hos mig på TV4 och nyhetsprogrammet Rapport på SVT1 och jag inser att rätt många väljer dessa program istället. Oavsett vad man väljer att göra denna tid så hoppas jag att vi orkar se andras tillvaro precis som den är. Alla lever inte på Solsidan.  

Det går att lyssna på radioteatern Utförsäkrad - berättelse från Sverige 2013, här hittar du länken till Sveriges Radio 

 

En människa kan mördas men inte idéer

Augusti 2002. Det är valupptakt hos Socialdemokraternas på Sveavägen 68 och jag har via ett stipendium fått möjlighet att bl a följa utrikesminister Anna Lindh under en dag i valrörelsen. Jag träffar Anna med medarbetare på Bromma flygplats, vi ska flyga till Landvetter för vidare färd till Lerums Arbetarekommun som jobbat med att arrangera besöket. Där är man jätteglada över att Anna deltar vid kvällens öppna möte och före det besök på en gymnasieskola, där hon svarar på elevernas frågor. På skolan är man oerhört stolta över att just deras skola fick chansen att prata med utrikesministern. Anna Lindhs engagemang och intresse för politik och människor smittar av sig, frågorna vill inte ta slut. Jag som får följa med ser med glädje hur en av mina partikamrater på högsta nivå sprider entusiasm i sina samtal med elever och lärare i skolan, med partikamrater och besökare i den centrumanläggning som det öppna mötet hålls i.  

Det var den 10 september 2003 och jag har precis kommit hem efter ett torgmöte för att byta om inför kvällens EMU- debatt med Lena Hjelm-Wallen i SVT-Tvärsnytt. EMU-kampanjen gick mot sitt slut och trots jag var aktiv på Nej-sidan, som i alla mätningar tippades vinna folkomröstningen, så var jag inte särskilt glad. Den här valkampanjen som pågått sedan början av 2003 hade slitit hårt och skapat starka motsättningar mellan partikamrater. Det är sak att aktivt jobba sida vid sida med partikamrater, något helt annat att mötas i en debatt där man står på olika sidor. Vid ett tillfälle i blev jag uppringd av en journalist som under 45 minuter försökte få mig att säga något negativt om LOs ordförande Wanja Lundby Wedin. LO hade precis som S-Kvinnor bestämt sig för att inte driva en kampanj för vare sig ja eller nej till EMU. Bakgrunden till att journalisten ringt upp mig var att Wanja hade en debattartikel i DN som var positiv till EMU. Eftersom Socialdemokraterna var så tydligt splittrade i frågan så ansåg media att det fanns ett stort nyhetsvärde att beskriva den splittringen, gärna med hårda personkonflikter.  

Jag längtade efter att söndagen och valet skulle vara skulle över, att vi bara skulle få bli vanliga Socialdemokrater igen och inte definieras som ja- eller nej-sossar. Precis när jag kastat av mig en av mina hemmagjorda kampanj-tröjor för att byta om inför tv-debatten hör jag på radions kvart i fem-ekot att Anna Lindh har förts till sjukhus efter att hon blivit knivskuren. Efter bara några minuter blev jag uppringd av en mycket skärrad partiombudsman som berättar att alla debatter ställts in och kampanjarbetet har avbrutits från både Ja- och Nej-sidan. Att läget är allvarligare än vad som framkommit på radion är uppenbart. Tvärsnytt inser att det inte är läge att ha en debatt men vill ändå ha ett samtal med mig och Lena Hjelm-Wallen. I inslaget lyser vår oro igenom även om Lena med sina tidigare erfarenheter som utrikesminister var betydligt mer samlad än jag som öppet undrade vem som vill vara folkvald efter detta attentat.

Hela kvällen och natten följde jag och många andra rapporterna via TV och radio. Inför Göran Persson direktsända presskonferensen i tv var vi 8-10 personer som samlats uppe på partidistriktet, och trots att vi nog alla insett vad som ska komma så är chocken total i alla fall.

Gråtande lämnade vi rummet, några gick upp till valstugorna och rev ner samtliga valaffischer som byttes ut mot en affisch med ett helt annat innehåll. Nere på arbetarekommunen hade tre fd ombudsmän samlats för att hjälpa nuvarande ombudsmannen med allt det vårt parti gör när en ledande företrädare har dött.

 Den 11 september 2003 kommer jag komma ihåg som den dag då alla grät, kvinnor och män, unga och gamla. Och den planerade manifestationen mot kriget i Irak blev till en manifestation mot allt det meningslösa våld som vi människor bidrar till. Senare på kvällen samlades många i landets kyrkor för att försöka få tröst, bara vara med andra, oavsett om man var ateist eller troende sittande sida vid sida.

 

September 2013. Tio år har gått sedan mordet på Anna Lindh. På sociala medier och via mejl/brev hotas politiker, både kvinnor och män, av såväl enskilda personer som politiska motståndare och extremister. Samtalstonen är rå, föraktet för politiskt aktiva finns bland alla samhällskikt och skymtar då och då fram även i media. Kommunpolitiker som tvingas lägga ner skolor när inte pengarna räcker till får höra att man inte bryr sig om barnen. Landstingspolitiker som försöker säkra sjukvården i hela sitt område trots bristande resurser tvingas löpa gatlopp i medier när man tar det ansvar man tilldelats i ett demokratiskt val. Och vi som sitter i riksdagen möts av orden ”ni lever inte i verkligheten” som om vi satt på planeten Mars. Frågan om vem som vill vara förtroendevald är i högsta grad aktuell.

 

Det finns inga enkla lösningar på att få förtroende från medborgare. Men även om det är svårt så måste vi ändå göra vårt bästa att i dialog hitta sätt att samtala om de utmaningar och beslut man står inför. Om fler är med och deltar i arbetet att ta fram underlag så blir besluten också bättre. Därför gör jag och många andra skolbesök, arbetsplatsbesök, träffar människor där man bor och samtalar om vardagsbekymmer och glädjeämnen. Vi gör det i visshet att man med politik kan förändra och förbättra vardagen, en rättvis värld är möjlig. Det är viktigt att påminnas om Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning "En människa kan mördas men inte idéer"

Här hittar du fler bloggar om politik, Socialdemokraterna, Anna Lindh

På SVT play finns Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning

Länk till Anna Lindhs minnesfond

Artiklar i media om Anna Lindh: Svenska Dagbladet, Aftonbladet