fredag, november 26, 2010

Vad är det Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill dölja?

När övriga partier anser att det är rimligt att öppet redovisa ekonomiska bidrag till partierna från privatpersoner och organisationer så vill inte Moderaterna, Kristdemokraterna eller de främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna gå med på ökad öppenhet.

Man undrar ju vad det är för några bidragsgivare som M, Kd och Sd inte öppet törs/vill skylta med? Handlar det om stora bidrag från exempelvis arbetsgivarorganisationer, företag, religiösa sekter, rasistiska/fascistiska organisationer? Troligen är det just bidragsgivarnas särintresse och vilja till inflytande över den polistiska dagordningen som gör att de tre partier på högerkanten anser att det inte tål att prövas i offentlighetens ljus.

Själv är jag glad över den förflyttning som mitt eget parti, Socialdemokraterna, har gjort i frågan och som gör att man nu driver på för ökad öppenhet. Under den allmänna motionstiden lade jag en motion om Offentlig redovisning av ekonomiskt partistöd från privatspersoner och organisationer, läs motionen här.

Andra bloggar politik, partibidrag, öppenhet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, riksdagen, Socialdemokraterna.

tisdag, november 16, 2010

Jag vill samtala om politik och människors vardag

och tror faktiskt att många fler än jag vill det även om medierna helst ägnar sig åt personfrågor. Så därför lägger jag upp min krönika från gårdagens NA även här på bloggen. Redan nu har jag fått flera samtal och mejl från medborgare i Örebro och jag hoppas kunna få samtala med fler genom min blogg, Facebook och Twitter. Och jo, jag samtalar direkt med människor live också. Det är väl knappast någon nyhet även om en del tycks tro det. Bara så att ni vet.

Har tidigare publicerats i NA den 15 november 2010:
Under en ganska lång period har jag funderat över det faktum att några familjers vardagsproblem verkar ha varit viktigare att diskutera än andras. Den här diskussionen om det så kallade livspusslet tror jag många känner igen även om man har helt olika uppfattning om vad det egentligen innebär. En del familjer anser sig ha fullt upp med att jobba, hämta och lämna barn på dagis/skola, handla och laga mat, så för att få lite mer tid ihop köper man ett par timmar städtjänst. I andra familjer har man lika fullt upp med att jobba, hämta och lämna barn på dagis/skola, handla och laga mat men där handlar all prioritering att få inkomster och utgifter att gå ihop. Det man vill unna sig är att barnen ska få en ny vinterjacka och stövlar. Det finns familjer där ingen har arbete och där den stora frustrationen handlar om att man inte får vara med och bidra till sin egen försörjning, att barnen inte kan förvänta sig att få samma saker som deras kompisar tar för givet.

Trots att våra vardagsliv ser så olika ut så kan man få en bild av att det stora övergripande samhällsproblemet i Sverige är att ingen vare sig har tid eller lust att städa sitt hem. Jag tror att det är mer komplicerat än så och att det finns frågor som borde diskuteras mera ingående.
Varför är arbetslivet så hårt styrt och varför kan man som enskild inte få mer inflytande över arbetstiden? Att leva i en familj med barn innebär att man inte längre kan leva på samma sätt som innan barnen kom, men är vi verkligen beredda att anpassa oss efter barnens behov? Är det verkligen höjden av lycka att tillbringa en hel dag ute på Mariebergs köpcentrum och handla saker som vi inte visste att vi behövde? Om jag blir sjuk, ska jag behöva vara rädd för att inte få någon ersättning?

Jag tror de här frågorna hänger ihop. Man kan inte diskutera arbetslinje och jobbpolitik utan att samtidigt diskutera hur dagens arbetsvillkor med stress och dålig arbetsmiljö kan förändras. Har man en utsatt ekonomisk situation med låg lön och tvingas vända på varenda krona så bidrar det till en annan typ av stress. Tvingas man ha all sin fritid mellan arbetspassen så blir finns ingen tid kvar till umgänge med familj och vänner. Om vi på allvar vill underlätta barnfamiljers vardagsproblem så kanske inte två timmars städning är den stora frågan, snarare symptomen på andra saker i omgivningen behöver förändras. Som att det finns en väl utbyggd kollektivtrafik, att arbetsgivarna inte beordrar övertidsjobb när det egentligen behövs fler på jobbet. Eller att barngrupperna på dagis blir mindre.

Så alla ni som har problem med livspusslet, vad är det för frågor som ni funderar över? Uppenbarligen var det något som ni ville säga till mig och mitt parti även om jag har svårt att tro att det var dammsugning i vardagsrummet utförd av någon annan som blev den avgörande faktorn för ert val. Eller var det så enkelt? Hör av er till mig på mejl
eva-lena.jansson@riksdagen.se eller på mobilen 070-2411301. Jag vill gärna få veta mer om er och andras verklighet, hur ni vill att samhället ska utvecklas och förändras.

Mina lästips från ett antal bloggar: Marika om att tänka nytt, Peter om förbud att yppa ordet förnyelse när man inte kan vara konkret, Maja som tycker till om förnyelse, Erik som vill prata mer person, Ullis om varför just personfrågan engagerar så många utanför partiet, Jämlikhetsanden vill skruva ned volymen, Johan Sjölander undrar vad oppositionens kris innebär för regeringens politik.

Andra bloggar om politik, vardag, samhälle, Socialdemokraterna, välfärd, jämlikhet, arbetslinje, jobb.

söndag, november 14, 2010

Det är bara bryta ihop och gå vidare

På eftermiddagen denna söndag lämnade Mona Sahlin besked om att hon inte ställer upp för omval till partiordförande vid Socialdemokraternas extra partikongress nästa år.

Och även om jag ville att Sahlin skulle bli kvar så har jag stor respekt för beslutet. Sahlin är förmodligen den person som visat störst mod och styrka i motgång. När andra partiledare exempelvis vägrat ta debatter mot SD eller väjt för att möta medier i obekväma frågor så har Sahlin gjort motsatsen. Oavsett hur infantila frågor hon fått har hon förmått att på en lugnt sätt stått upp för partiets linje/politik. Det som kännetecknar Sahlin är också det faktum att hon sätter partiets bästa framför sin egen person. Något som fler i ledande ställning borde ta göra.

Jag var oerhört stolt när vi valde Mona Sahlin som partiordförande för Socialdemokraterna, och känner mig idag både ledsen och förbannad över att vi inte förmått ge henne mer än fyra år på den posten. För er som fortfarande inte fått möjlighet att höra ett politiskt tal av Sahlin, här är hennes fantastiska tal i Almedalen juli 2010.

Angående den fråga som media kommer ägna all sin kraft och tid till, vem som ska efterträda Sahlin så har jag inte för avsikt att lyfta fram någon, jag ville ju ha kvar henne som partiledare. En enda sak är jag säker på och det är att de som ägnar sig åt knivkastning och/eller springer till medierna med intern partiinformation tydligt visat att man inte duger som ledare för Sveriges största parti. Jag kräver så mycket mer av någon som ska vara den främsta företrädaren för Socialdemokraternas värderingar om alla människors lika rätt och lika värde och visionen om ett jämlikt samhälle.

För en stund ska jag tillåta mig att deppa över det som kan betraktas som interna partiangelägenheter. Men sen är det bara att gå vidare. Utmaningar saknas inte när de ekonomiska skillnaderna ökar mellan människor, när allt fler slits ut i arbetet, när arbetslösheten är fortsatt hög, när orättvisor dyker upp på många ställen i vårt samhälle, när vår miljö och klimatet utsätts för enorma påfrestningar.

Andra bloggar om politik, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, partiordförande.

onsdag, november 10, 2010

Nu prövas förtroendefrågan

när Mona Sahlin anser att alla i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande. Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare.
I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

Så oavsett hur många som ställer sin plats till förfogande bör man ha följande i åtanke. Partidistrikten har nominerat personer som man har stort förtroende för lokalt, merparten kommer med stor sannolikhet att nomineras och väljas om. Kommun- och landstingspolitiker kommer vilja ha sina tunga företrädare kvar i partistyrelsen. Och LO-ordförande flyttar man inte på med mindre än att det blir en ny LO-ordförande som kliver in istället. Att det kommer bli förnyelse i VU och partistyrelsen tvivlar jag inte på, men att leka hela havet stormar just nu främjar knappast förnyelseprocessen vare sig det gäller partiet, politiken eller personer.

För egen del så tycker jag att Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis fråga "Varför ökade klyftorna också under socialdemokratins tid vid makten och hur kan den utvecklingen vändas?" är betydligt viktigare att diskutera än att bara fokusera på personer. Först ska vi analysera vår politik, sen lägga fram förslag på en ny utifrån våra värderingar men med perspektiv på framtiden. Utifrån det borde Socialdemokraterna (med det avses medlemmar i partiet, inte medierna/journalister eller borgerliga ledarskribenter) sedan fundera på vem som är bäst på att leda partiet och hur ett vinnande lag ska formas.

Dagens lästips: Erik Laakso om att maktkampen bäddar för ny valförlust 2014, Veronica Palm som undrar om hon ska avgå, Lena Sommestad som vill prata om värderingar, Johan Westerholm bloggar att nu är det dags.

Andra bloggar om politik, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, partistyrelse

tisdag, november 02, 2010

Om att trivialisera en viktig debatt

Under några dagar har stor fokus riktats mot Sofia Arkelsten, Moderat riksdagsledamot och partisekreterare. Orsaken till detta är att Arkelsten har deltagit i vad som medierna defineriat som "bjudresor". Arkelsten som var Moderaternas talesperson i miljöfrågor, accepterade bland annat att åka till Sydafrika och lät oljeföretaget Shell betala både resa och logi. Något som många, bla Socialdemokraterna Håkan Juholt och Mona Sahlin ansett som omdömeslöst. Medierna har rapporterat om det faktum att Arkelsten efter resan både bloggat om och lyft fram Shell i ett riksdagsanförande. Överåklagaren granskade fallet och konstaterade att det inte förlåg skäl för åtal om mutbrott. Arkelsten har alltså inte begått något brott. Så långt tror jag flertalet är med.

Jag har vid flera tillfällen bloggat om att trycket från olika lobbyorganisationer är ganska hårt också i riksdagen, inte bara i EU-parlamentet. Jag får inbjudningar nästan dagligen till olika evenemang, seminarier, frukostmöten, lunchmöten och middagar med företag & organisationer.

När jag var under förra mandatperioden var talesperson i immaterialrätt och debatten om IPRED var som högst fick jag inbjudningar till olika filmers premiärvisningar. Visserligen inte så många som Reinfeldt, Sabuni eller Bodström verkar ha fått men några filmer trots allt. Och efter koll med mina kollegor, några i Kulturutskottet, så insåg jag att det inte var någon massinbjudan det handlade om. Jag och nån till i Näringsutskottet fick dessa inbjudan. Sedan IPRED-lagen klubbats i riksdagen har jag fått en inbjudan till en film.

Merparten av alla inbjudningar handlar ju om att få mig och andra folkvalda på plats för att kunna opinionsbilda i vissa frågor, helt enkelt påverka oss. Ibland är det mera av att vi ska komma och "sprida glans" över en tillställning. När jag skriver "sprida glans" så är det med både ironi och allvar. För mig är det viktigt att alltid fundera utifrån följande frågeställning innan jag svarar på någon form av inbjudan:


  1. Är det värt tiden och mödan att gå dit?

  2. Vad säger magkänslan, rätt eller fel att medverka?

  3. Vem är avsändare?

  4. Vad är det för budskap jag kommer att mötas av?

  5. Finns det andra möten som är mer prioriterade att gå på?

  6. Är det bra för partiet att jag medverkar?

När nu några försöker likställa en hedersgästinbjudan (Mona Sahlin och Lena Adehlson Liljeroth) till en internationell tennisturnering i Stockholm som anordnas av bla Svenska Tennisförbundet med en gratisresa sponsrat av ett privat oljeförtag till Sydafrika, så anser jag att man återigen trivialiserar en viktig fråga som behöver diskuteras lite mer djupgående än vad exempelvis Aftonbladets Lena Mellin gör.
Under en högaktuell FRA-debatt i riksdagen som innehöll det mesta av dramatik så valde Moderatledaren tillika statsminister Reinfeldt att ta planet till fotbolls-EM.
Jag utgår från att det i hans roll som landets främste politiker ingår att representera sitt land i flera olika sammanhang. Ibland är det roliga tillställningar, ibland mindre roliga men det är faktiskt inte rolighetsgraden som är avgörande om man som politiker ska delta eller ej.

Och när det gäller oss riksdagsledamöter så ser det ut på följande sätt:
A. Riksdagsledamöter har ett eget resekonto för att just kunna göra dessa resor och därmed inte behöva förlita sig på företags goda vilja.
B. Riksdagsledamöter har inget särskilt seminariekonto vilket innebär att om organisationer eller företag vill ha med oss så kan man inte förvänta sig att vi betalar 3000kr för en seminariemedverkan.
C. Folkvalda politiker på olika nivåer förväntas representera sitt parti i många olika sammanhang just ifrån att man är beslutsfattare. Ena stunden kan det vara QX-galan, nästa gång är det ett PRO-möte, emellan kommer ett lunchmöte med lokala LRF och veckan därpå vill SHR bjuda på mat och diskutera besöksnäringens villkor.
Och varje gång ska man stämma av med sin egen checklista och magkänsla. Däremot kommer jag inte att ringa och stämma av med någon journalist om det är ok, den saken är säker.

Under en vecka i juli, för det mesta vecka 28, pågår Almedalsveckan. En vecka som brukar beskrivas som en unik demokratimötesplats. För egen del tycker jag den påminner om en riksdagsveckan, om något i komprimerad form. Den stora skillnaden mellan riksdagsveckorna och Almedalsveckan är att både allmänheten och media har tillträde till i princip alla möten på Gotland. Men när det gäller riksdagsveckorna finns det inte en chans att följa med överallt.

Om några veckor kommer The Right Livelihood Award att delas ut i riksdagens andrakammarsal. Jag och ett antal riksdagsledamöter som är med i det tvärpolitiska nätverket Sällskapet Right Livelihood Award, kommer då att medverka vid detta arrangemang. För egen del har jag checkat av mina punkter och tvekar inte en sekund över att delta.

Andra bloggar om politik, riksdagsledamöter, Sahlin, Socialdemokraterna, Reinfeldt, Moderaterna, Arkelsten.