Det hade lika gärna kunnat vara du och jag

Arbetslösheten fortsätter att vara hög i media redovisas den ena skandalen efter den andra när det gäller privata aktörer, SVT granskar jobbcoacher, som upphandlats av Arbetsförmedlingen för miljarder. Jag har träffat många arbetslösa och mött deras frustration, det är svårt att inte bli upprörd över dagens arbetsmarknadspolitik. Igår hade jag en krönika i Nerikes Allehanda om just det här med att vara arbetslös. Här kan nu också bloggens läsare ta del av den:

Det hade lika gärna kunnat vara du och jag. Du och jag som för andra berättade om vägen från jobb och lön till arbetslöshet och en låg ersättning från a-kassan. Som berättar om hur det är att få ett besked att företaget man arbetat på i 20 år nu ska slå igen. Eller att få ett papper där det står att du inte får fler timmar eller nytt vikariat eftersom arbetsgivaren inte vill tillsvidareanställa dig. Känslan från mitt möte med sju arbetslösa personer sitter fortfarande kvar hos mig. Berättelser om många år i arbetslivet, några på samma företag hela tiden medan andra haft visstid- och timanställningar, ger ett perspektiv som är så mycket starkare än all statistik över arbetslösheten. För när statistiken bara visar siffror uppdelat på kön och ålder så blir möten istället något som handlar om människor av kött och blod, människor med drömmar och förhoppningar om sin framtid. Precis som du och jag. 

Ibland träffar jag personer med jobb som uttrycker sig både föraktfullt och okunnigt om personer som är arbetslösa. Det är svårt att förstå vad det är som gör att några tror sig veta att det alltid är den enskildes fel att man inte har ett jobb. Företagsnedläggningar, affären som slog igen, ordernedgång som ledde till varsel och uppsägningar, kommunen som inte längre ringde och erbjöd jobb, din utbildning som inte längre var attraktiv på arbetsmarknaden, sjukdomen som gjorde att man blev av med jobbet. Eller det faktum att du har för liten erfarenhet (om man är ung) eller att du har för lång erfarenhet av livet (är för gammal). Det är det ingen arbetsgivare som säger direkt även om många arbetslösa +50 år märker det vid anställningsintervjuer.  

Det finns inte bara en väg till arbetslöshet och därför måste det finnas många vägar till ett nytt jobb. För när arbetslösheten växer så är det inte bara ett problem för den enskilde, det angår oss alla. Hög arbetslöshet är inte som dåligt vädret, det vill säga något som man bara måste acceptera och hoppas att det så småningom går över. Det är i högsta grad påverkbart vilket vi har sett tidigare. Mellan 1997-2002 genomfördes Kunskapslyftet med 110 000 utbildningsplatser. Många valde att ta studieledigt från sitt jobb för att skaffa sig gymnasiebehörighet vilket ledde till att man fick sitt första jobb och därmed nya erfarenhet. Resultatet blev sänkt arbetslöshet samtidigt som kunskapen höjdes hos många som gick vidare till högre utbildning och nytt jobb. 

Den nuvarande regeringens stora satsning på jobb- och utvecklingsgarantin med fas3 kan däremot knappast anklagas för att vara framgångsrik. Istället har fas3 kommit att bli en långtidsförvaring av arbetslösa där företag får betalt för att ta emot arbetssökande. Om möjligt än mer provocerande är det när privata jobbcoach-företag tjänar miljoner på minst sagt märklig verksamhet samtidigt som arbetslösa tvingas delta i meningslösa aktiviteter, något som sker i även i Örebro län. När sedan borgerliga företrädare för regeringens politik uttrycker förvåning över sin egen politiks effekter så undrar jag om inte gränsen för hyckleri har passerats.   

Idag är det mer 420 000 personer arbetssökande som vill ha ett jobb. Som vill vara med och bidra till ett bättre samhälle, som vill kunna se fram emot lönebeskedet och lediga helger. Det hade kunnat vara du och jag. Skulle du då ha varit nöjd med regeringens vänta och hoppas på bättre väder-politik?

 

Andra bloggar om politik, jobb, utbildning, arbetsförmedlingen, fas3, arbetslös, jobbcoach

Läs gärna Martin Mobergs blogg

Är Lena Mellin feminist?

Jag vet att det här med att göra en feministisk analys kan vara svårt. Särskilt om man inte har genusglasögon på sig. Så när Lena Mellin i dagens Aftonbladet gör ett försök, utifrån ALMEGAs kampanj för att tillåta riskkapitalister och vinstmaximerande företag att dränera välfärdsverksamheter på resurser, gör ett försök blir det lite pinsamt.

Mellin skriver: Socialdemokraternas motstånd mot vinster i välfärden är tvetydigt.

De är inte emot att företag som bygger vägar, hämtar sopor eller kör bussar går med vinst.

Men om den kvinnodominerade vården gör det blir det ett jävla liv.

Lena Mellin avslutar sin krönika med: Manliga vinster, inget snack. Kvinnliga vinster, en väldig massa motstånd. Hur rimmar det med att vara ett feministiskt parti?

Man kan ju fråga sig varför hon inte gör en analys värd ordet. Så vad menar Mellin med "manliga vinster" och "kvinnliga vinster"? Är exempelvis lägre lärartäthet i skolan och mindre vårdtid "kvinnliga vinster"?

För mig är det ganska viktigt att konstatera några enkla fakta
1. Omhändertagande och vård av barn & gamla ska inte, får inte jämställas med hantering av sopor. 2. Att ta avstånd från vinstmaximering och riskkapitalism inom vård, skola och omsorg har inte med kön att göra. Det är ett ideologiskt ställningstagande oberoende  av om det är en han eller hon som är VD för ett företag som vill flytta resurser från barn, gamla och sjuka till aktieägares konto.
 3. Det är tillåtet och möjligt för kvinnor att bedriva företag inom byggbranschen, sophantering och transporter vilket också kvinnor gör. Ett exempel: Liselott Lööf.
4. Det är tillåtet och möjligt för män att jobba inom vård, skola och omsorg, att bedriva företag där vilket också män gör. Ett exempel: Peje Emilsson

Vill man göra en feministisk analys av den kvinnodominerande vården så kan man med fördela titta på vad vinstuttag från exempelvis äldreomsorgen får för effekt för brukarna, för anhöriga och för dem som jobbar i verksamheten. Men den analysen gör inte Lena Mellin. Jag tycker hon ska läsa Erik Erfors krönika i Expressen så kanske hon förstår varför Socialdemokraterna aldrig har och aldrig någonsin kommer att likställa vård & omsorg av gamla med sophantering.

Visst är Socialdemokraterna ett feministiskt parti, här är ett avsnitt från vårt nya partiprogram. Läs det Lena Mellin och fundera sen på om du är feminist.

En tydlig maktstruktur är det som kallas könsmaktsordningen, den systematiska över- och underordning mellan könen som skapar ojämlika livsvillkor för kvinnor och män. Inom alla samhällsklasser är kvinnors villkor olika männens, deras genomsnittliga inkomst lägre och det obetalda arbete de utför med hem och barn mer omfattande. Starka tankemönster definierar vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Denna ordning begränsar kvinnors livsval, men den kringskär också männens utvecklingsmöjligheter.

Med starka reproduktiva, sociala och politiska rättigheter kan vi tillsammans skapa ett annat och mer mänskligt samhälle, med lika rätt och lika ansvar för kvinnor och män, i familjeliv, yrkesliv och samhällsliv. Med denna grundsyn är socialdemokratin ett feministiskt parti.