tisdag, augusti 30, 2011

När girighet blir det enda som styr företagen

I går kom beskedet att Nordea kommer att göra sig av med 2000 anställda. Vinsten som under andra kvartalet i år uppgick till mer än 3,1 miljarder kr tillfredsställer tydligen inte ägarnas behov eller snarare girighet. Samma dag som beskedet kom hade jag en krönika i Nerikes Allehanda,NA, där jag ställde just frågan om hur långt denna girighet ska tillåtas gå. Hur stor vinst är egentligen tillräcklig och när ska företagen se sina anställda som en tillgång och inte bara en kostnadsmassa? Ett exempel som jag lyfter i krönikan är Posten.

Så inte blir jag förvånad när företaget idag redovisar att man ska spara ytterligare en miljard på kostnader. Det är samma ledning som i april beslutade att ge ägarna, svenska och danska staten en miljard kr i vinstutdelning. Vilka som får betala för kommande besparingar är naturligtvis kvarvarande anställda som förväntas arbeta ännu hårdare fast nu med färre arbetskamrater.


Här är krönikan som publicerades i NA den 29 augusti:
Hur mycket vinst ett företag måste generera? När räcker det? Det är en fråga jag funderat över i många år. Första gången jag började tänka i dessa banor var när jag i 15-års åldern fick höra talas om ett företag som skulle läggas ned för att vinsten inte var tillräckligt stor. Företaget gick med vinst, det fanns pengar till nyinvesteringar, det betalades ut en hyfsad vinst till ägarna men dessa var ändå inte nöjda. Det verkade inte finnas någon gräns för girigheten.

Men när endast maximering av ekonomisk vinst får styra ett företag riskerar arbetsglädjen att försvinna för många anställda. För om det ska bli en större vinst så krävs det att företaget kan ta ut högre pris alternativt sänker sina kostnader genom rationalisering, oftast sker både och. För den enskilda arbetstagaren innebär det allt som oftast att färre personer ska göra mer på kortare tid. Förra veckan gjorde jag en dags prao på ett postkontor i Umeå. Innan jag blev invald i riksdagen september 2006 hade jag arbetat som brevbärare i 22 år. Jobbet, nu precis som 1984, går ut på att dela ut post och reklam. Fast idag sker det under helt andra omständigheter. Jobbet har blivit så mycket mer fysiskt krävande, kroppen har svårt att orka med jobbet och känslan av att inte hinna med sina arbetsuppgifter under ordinarie arbetstid är något som återkommande kommenterades av brevbärare i Umeå men också av deras kollegor i Örebro.

Förra året gjorde Post Nord, som Posten Sverige ingår i, en vinst på 1,3 miljarder kr, dvs 1 300 000 000 kr. Orsaken till den stora vinsten? Enligt förre VD:n Lars G Nordström så ”ligger stora kostnadsanpassningar bakom framgången”. Uttryckt på annat sätt så kan man också beskriva det med att många anställda som gått i pension inte har ersatts av ny personal, att de som nyanställs bara får jobba deltid eller blir timanställda. Eller att man pressar in anställda i trånga lokaler. För egen del så tycker jag mig se att samtidigt som företaget jag är tjänstledig ifrån gör en stor vinst så drar man sakta men säkert på sig en förlust. Men den förlusten kommer inte att redovisas i något bokslut, lika lite som att man skulle redovisa sina anställda som en tillgång. Anställdas lojalitet och företagets ”själ” går inte att värdera i kronor och ören så där enkelt som lokaler och inventarier låter sig göras. Förlusten som uppstår när enskilda slutar bry sig om det som kallas kvalitet, om kundservice, kommer inte ses i första kvartalsbokslut men däremot om några år, när vinsten minskar och svårigheten att rekrytera personal uppstår.

För mig är Posten bara ett av många företag där anställda upplever att arbetslivets villkor försämrats. Fråga någon som jobbat på exempelvis Nerikes Allehanda, ICA eller Volvo under flera år så lovar jag att några kommer ge en liknande bild. Och trenden är den samma inom flera delar av arbetsmarknaden. Men det måste inte vara så. Trender kommer och går. Kan vi inte komma överens om att det är grymt otrendigt att ha visstidsanställda men väldigt inne med fast anställning? Hur otrendigt är det inte med starkt styrda arbetsuppgifter och arbetstider? Visst borde det vara självklart att organisera arbetet så att folk slipper bli sjuka och utslitna av sitt jobb? Det är dags att sätta orättfärdiga vinster på utelistan och arbetslivets villkor på innelistan.


Andra bloggar om politik, Nordea, Posten, girighet, vinst, arbetslivets villkor.





torsdag, augusti 11, 2011

Nätkärlek/vänskap är större än hatet

Efter terroristdåden i Oslo och på Utöya har återigen diskussionen om näthat tagit fart. Helt klart är att det finns de som väljer att skriva om sitt hat mot politiker, mot kända och okända personer men också genom anonyma mejl eller t ex via artikelkommentarer på Aftonbladets ledarsida. En utveckling som gör att DN precis som flera andra tidningar väljer att begränsa möjligheten till läsarkommentarer. Just möjligheten att kunna vara anonym verkar dessvärre ta fram det lägsta hos en del personer. Att några använder möjligheten att vara anonym för att kränka andra på nätet innebär inte att vi direkt måste fatta politiska beslut för att ta bort möjligheten att vara anonym. Däremot så måste personer som väljer att kränka/mobba/hota andra vara beredda på att deras anonymitet kan röjas av myndigheter när det gäller uppenbara brott.

Och så tänker jag på det som den unga AUF:aren Stine Renate Håheim som efter terroristdåden citerade en vän "Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans". För precis så kan det bli, allt fler som visar kärlek istället för hat både på och utanför nätet.

Nätkärlek och nätvänskap är näthatets raka motsats och jag är inte ensam om att ha lärt känna flera nya vänner genom den här bloggen, Twitter och Facebook. All den generositet som så många visar när någon letar efter fakta, jobb eller kanske bostad, när man har problem och behöver hjälp är helt fantastisk. Eller samtal som börjar med en politisk kommentar kan utvecklas i en ny riktning som ger nya perspektiv på en fråga man från början trodde sig veta allt om. För egen del så önskar jag att fler skulle välja att skriva positiva kommentarer på nätet, inte bara nöja sig med "FB-gilla". Jag tror faktiskt att nätkärlek/vänskap är större än hatet, vi har alla möjligheter att visa det också. Det innebär inte att man ska sluta kritisera eller ifrågasätta andras åsikter. Men man kan göra det på respektfullt sätt. Även jag har nog dragit iväg i min kritik av mina politiska meningsmotståndare på ett sätt som lämnar övrigt att önska.

Ett initiativ från twittraren Sven Järgenstedt är att via taggen #genons vara generös/positiv mot någon man exempelvis haft en twitterdebatt med. Eller kanske som i mitt fall, en politisk motståndare. Så därför Maud Olofsson, här några rader om mina tankar kring våra debatter:

Du och jag har haft många interpellationsdebatter i riksdagen om ägande och försäljning av statliga bolag, om kvotering till bolagsstyrelser, om VD-bonusar, om energi & Vattenfall och Posten. Vi har sällan varit överens men jag har gillat att debattera med dig. Du har varit engagerad och tydlig med din politiska agenda. Du har stått upp för småföretagare, särskilt vurmat för att fler kvinnor ska ta steget och starta eget. Du har hela tiden backat upp det lag du tillhör vilket har märkts när du tvingats till kompromiss om både höjda arbetsgivaravgifter för småföretagare samt energiöverenskommelsen som innebär att du medverkat till att öppna upp för mer kärnkraft i Sverige. Din energi i talarstolen har i många avseenden smittat dina debattmotståndare och gett upphov till starka känslor i talarstolen. Jag är ganska säker på att en del av kritik som du fått framförallt i medierna har ett tydligt genusperspektiv. Tack för debatterna hittills Maud.

För övrigt så tycker jag det är viktigt att skilja på näthat och kritik. Bara för att folk inte gillar det jag eller någon annan skriver på en blogg eller i en tidning så kan man inte göra det så enkelt som att kalla det näthat. Att kunna skilja på sak och person är svårt men bara för att något är svårt betyder det inte att vi ska låta bli. Och ibland är det faktiskt så att det är kärleksfulla kritikers sanning som sårar mest. Förmodligen för att de ofta har rätt.

Andra bloggar om politik, näthat, nätkärlek, bloggar, Twitter, Facebook, Maud Olofsson.

fredag, augusti 05, 2011

Förändring och förnyelse för S-Kvinnor

I april skrev jag här på bloggen att jag tackat ja till att kandidera till uppdraget som ordförande för Socialdemokratiska Kvinnoförbundet, S-Kvinnor. Några dagar senare skrev jag, Ylva Johansson och Lena Sommestad var sin debattartikel på SVT debatt där vi redogjorde för våra kandidaturer och framtid för S-Kvinnor. Den här öppenheten, att vi inte bara ville utan också stod för det, väckte en viss förvåning men också glädje både i och utanför S-Kvinnor. Många har sagt att vi nu öppnar upp för en annan process än det som Socialdemokratiska partiet tillämpat när det gäller val av partiordförande.

I slutet av juni skrev jag ett nytt debattinlägg på Politikerbloggen
"S-Kvinnor, Socialdemokratiska Kvinnoförbund befinner sig vid ett vägskäl. Från 2003 har vi kunnat se en utveckling där antalet medlemmar har minskat kraftigt, detta samtidigt som förbundets roll som opinionsbildare sakta men säkert reducerats till att bli en ojämn och i många avseende frånvarande deltagare i samhällsdebatten."

Min förhoppning var att åstadkomma en mer livlig debatt inför S-Kvinnors förbundsmöte augusti där enskilda medlemmar, klubbar och distrikt skulle ge sin bild av hur man ser på förbundets nu och framtid. Den debatten har nästan helt uteblivit, kanske beroende på sommarledighet eller kanske för att valberedningen veckan därpå meddelade att man föreslår Lena Sommestad som ny förbundsordförande. Valberedningens förslag signalerar ju förändring och förnyelse för S-Kvinnor och det verkar uppskattas av landets kvinnoklubbister. Vid ett seminarie i Almedalen, anordnat av ABF och S-Kvinnor, Frihet och framgång kräver jämställdhet – tid för nya reformer! medverkade jag, Lena & Ylva och diskuterade hur politiken kan bidra till ett mera jämställt samhälle. Här kan du seminariet i efterhand.

Nu, efter några veckors funderande, har jag meddelat valberedningen att jag stödjer Lena Sommestad som ordförande. Valberedningen har föreslagit mig som ny ledamot i förbundsstyrelsen och det känns bra. Några undrar nu kanske varför jag inte fullföljer min kandidatur som ordförande. För mig finns det två starka skäl:

1. Lena Sommestad har visat ett stort kunnande och engagemang, hon är orädd och har tydliga ambitioner med hur hon vill att S-Kvinnor ska förändras och utvecklas. Lena har och kommer också i fortsättningen ta ledning i samhällsdebatten i frågor som är centrala för S-Kvinnor.
2. S-Kvinnor behöver ett nytt ledarskap och därför vill jag att ombuden på förbundsmötet ska ha ETT starkt alternativ till nuvarande ordförande Nalin Pekgul som inte förmått att flytta fram positionerna för vare sig S-Kvinnor eller jämställdhetsdebatten.


Den 26-28 augusti har S-Kvinnor sitt förbundsmöte där ombuden ska debattera politik och ta ställning till valberedningens förslag på ny ordförande, ny förbundssekreterare och en ny förbundsstyrelse. Jag kommer att vara på plats i Luleå och ser fram emot en nystart för både S-Kvinnor och jämställdsdebatten.

Bloggtips: Ylva Johansson och Lena Sommestad.

Andra bloggar om politik, S-Kvinnor, jämställdhet, Lena Sommestad, Ylva Johansson, Nalin Pekgul.

onsdag, augusti 03, 2011

Om ett angrepp på demokratin

Efter en intensiv Almedalsvecka och EU-nämnd den 15 juli var det dags för mig att ta lite ledigt från politiken. Två veckor med sol och bad, promenader och bokläsning har varit riktigt skönt. Vanligtvis brukar jag försöka låta bli både blogg, Fb och Twitter samt hoppa över det merparten av webbnyheter under några veckor. Nu blev inte ledigheten som vanligt beroende på det terroristdåd som drabbade Norge med full kraft den 22 juli. En vecka senare skrev jag en krönika som publicerats i Nerikes Allehanda den 1 augusti. Nu, sittande på tåget upp till Stockholm för besök på SSUs kongress och Pride, två vackra mötesplatser för demokratiska samtal, så får också bloggens läsare ta del av krönikan här:

"Fredageftermiddag den 22 juli sitter jag på en strand i Kroatien. Det plingar till i min mobil och jag läser ett textmeddelande från TT om en kraftig explosion i regeringskvarteren i Oslo. Två timmar senare har jag fått ytterligare tre meddelande varav ett om skottlossning på ett läger hos norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF. Senare på kvällen följer jag händelseutvecklingen på Euronews på TV och via internet där terroristdådets omfattning börjar växa fram. Natten till lördagen tror jag det var många fler än jag som hade svårt att sova. Vad är det som händer? Kommer det ytterligare attacker? Varför skjuter någon kallblodigt ihjäl ungdomar?

Redan ett dygn efteråt vet vi att en man är gripen och misstänkt för både bomben i Oslo och för massakern på Utöya. Ytterligare ett dygn senare och nu har vi via media och internet fått reda på att den misstänkte norske terroristen har planerat sitt illdåd under flera års tid. Målet var det norska Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund AUF som skulle åsamkas största möjliga skada genom att döda så många som möjligt av ungdomarna. Ett syfte var också att skrämma andra unga från att bli politiskt engagerade. Det var ett angrepp mot hela det norska samhället, ett angrepp på demokratin. Det är för jävligt.

Den 2-5 augusti har Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, sin kongress i Stockholm. Tanken är att drygt 400 engagerade ungdomar under några dagar ska umgås, lära känna nya vänner, diskutera politik och få pröva sina argument på liknande sätt som AUFarna skulle ha fått göra på Utöya. Jag kommer att besöka SSU-kongressen för att lyssna på debatterna och finnas där som stöd om så behövs. Många ungdomar i både Norge och i Sverige, några politiskt aktiva uttrycker nu via Facebook och Twitter sin sorg, ångest men också rädsla över det som skett i Norge. Vågar man vara aktiv frågar någon. Tänk om det händer här i Sverige säger några. Mitt svar till dem och alla andra som funderar över framtiden efter den 22 juli 2011 är att vi måste bli fler som engagerar oss. Fler som måste stå upp och säga att man tror på alla människors lika rätt och lika värde. Fler som säger ifrån när rasistiska uttalande görs. Vi får inte ge efter för rädslan, det som den norske terroristen hoppas skulle ske. Då vinner han, det skulle också vara för jävligt.

En av mina partikamrater, Anna, skrev dagen efter terroristdåden i Norge följande: Det är idag du ska gå med i ett demokratiskt parti. Jag hoppas det blir många som följer hennes råd. Om du alltid har röstat på Folkpartiet, så varför inte bli medlem också? Eller om du kanske tycker att Miljöpartiet lyfter viktiga frågor, bli medlem och en del av det partiets framtid. Jag blev medlem 1994 i Socialdemokraterna för att jag ville vara med och påverka samhället. Inte en enda gång funderade jag över om det skulle vara farligt för mig att vara politiskt aktiv, kanske naivt men ändå ganska sunt. Vi lever i ett demokratiskt samhälle där var och en har rätten och friheten att engagera sig politiskt, rätt att framföra sina åsikter. För att demokratin ska stå stadigt behövs mångas engagemang, så visa ditt stöd till de ungdomar som idag är politiskt aktiva genom att själv bli det. "

Andra bloggar om politik, demokrati, Norge, Utöya, AUF, SSU, Pride.