Varför är du så arg?

Du har kanske mött mig i Örebro, sett mig här i Almedalen eller i en riksdagsdebatt på tv. Och undrat varför jag ser så arg ut. Här kan du läsa mitt svar i en krönika publicerades i Nerikes Allehanda den 1 juli.

 Varför är du så arg? Jo, det händer faktiskt att jag får den frågan och det företrädesvis av män som rätt ofta är mina politiska motståndare även om det också kommer enstaka kommentar kvinnor och någon gång från partikamrater. För mig är ilskan över orättvisor i samhället en drivkraft för att försöka åstadkomma förändringar. Jag har inte för avsikt att försöka förklä det jag känner genom att bära ett påklistrande leende eller avsluta meningar genom att skratta bort det jag nyss sagt. Så ser jag arg ut så finns det garanterat en orsak till det.

Jag ogillar att kvinnor i genomsnitt fortfarande har lägre lön och därmed får en sämre pension än män. När jag ser inslag på tv och hör anställda inom äldreomsorgen tvingas springa mellan de äldre utan att knappt hinna prata, ännu mindre ta sig tid att sitta ner hos gamla och sjuka, så blir jag arg. Jag blir upprörd över att dagligen läsa om mäns våld mot kvinnor, att kvinnor och barn tvingas leva under skyddad identitet för att slippa hot och trakasserier från dem som tidigare misshandlat dem. Vid möten med sjuka personer som oroas sin ekonomi när de blivit utförsäkrade på grund av stenhårda regler, då är det lätt att hålla sig för skratt Att möta unga kvinnor som beskriver hur man utsätts för sexuella trakasserier på jobbet eller vid krogbesöket får mig inte på bra humör. På radion rapporteras det att var tredje ensamstående förälder är fattig, finns det någon som blir glad över att höra det?  

Rapporter som visa att unga kvinnor och män förvägras rätten att välja sin egen partner visar att kampen för alla människors lika rätt och lika värde måste försvaras här och nu. Rasisters främlingsfientliga människosyn som tar sig uttryck i hat, hot och trakasserier gör mig illamående. För även om jag som enskild inte är den som är utsatt, som lever under sämre ekonomiska villkor eller diskrimineras så angår, berör och upprör det mig. Andras kamp för bättre villkor och ett bättre villkor är inte en privat sak utan angår hela samhället.

 

Så jag har tagit mig friheten att verka politiskt för ett jämlikt och jämställdhet samhälle, och jag har för avsikt att fortsätta med det även om man uppfattar mig som arg aktivist. Det är möjligt att det irriterar eller upprör en och annan medborgare och politisk motståndare men det har jag varken tid, lust eller intresse av att bry mig om. När man som jag närmar sig den femtionde födelsedagen så finns den tydliga insikten att man inte kan vara omtyckt av alla. Frågan är om det ens är önskvärt?   

På dörren till mitt arbetsrum i riksdagen har jag satt upp en affisch med ett citat från författaren Edith Södergran som lyder så här: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än den jag är.”  För mig är citatet en påminnelse om att jag med mina erfarenheter och förmågor kan åstadkomma förändring, framför allt när jag är arg. Riktigt arg.

 

Andra bloggar om politik, jämställdhet, ilska, Almedalen, riksdagen